Den goda nyheten är att Slavoj Zizeks patriarkala tankesystem inte utesluter kvinnor. De existerar och omtalas allt som oftast i munter ton och har således inte en utplånad roll, som kvinnor ofta har i patriarkala visioner. Den dåliga nyheten är att kvinnor finns till för ett ändamål: att roa män och stå till förfogande som penetrationshål. Kvinnor lyssnar, män talar.
Måndagskvällens Zizekmaraton på Södra teatern i Stockholm visade två saker. Dels hur de mest kreativa, komplexa och kritiska politiska samtalen förs utanför den dominerande mediala offentligheten, dels hur sexismen med sådan lätthet bereds plats och blir en struktur i sådana sammanhang.

Någonstans efter den tjugonde anekdoten om någon man som gör något roligt med en varelse av kvinnligt kön blev det tydligt: denna tillbedjan av Zizek har sin grund i vänsterns längtan efter att äntligen få tala om det väsentliga. I den rådande väsentliga vänsterberättelsen är subjektet alltjämt en man.
I Zizeks fall händer dock något oavsiktligt när upphöjdheten når bisarra höjder: Zizek både finns och upphör att finnas till. På så sätt iscensätter den psykoanalytiskt inspirerade och utopikritiska Zizek sin egen utopi, det är så att säga hans stora freudian slip.
Zizek blir därmed en illustration av det han kritiserar: en förstelning av ett radikalt
skeende, en fixerad auktoritär gest.