Man minns knappt längre vad det var som till slut fick Håkan Juholt att gå. Lägenhetsaffären? Snacket om att alliansen gjort upp med Sverigedemokraterna om försvaret? Turerna kring skuggbudgeten?

Alla klavertramp smälter samman till en enda gröt. Den fick väljarna att fly från bordet. Det fanns stunder förra året då man började känna sig som den sista socialdemokraten i Sverige.

Om detta för arbetarrörelsen traumatiska år har Fredrik Loberg skrivit en bok. Man anar konturerna av en hjältesaga. De första intervjuerna görs när Juholt precis har utnämnts till partiledare. Då är han fortfarande vid gott mod. Loberg sitter bredvid när Juholt trycker gasen i botten på sin Saab och flyger fram i det politiska landskapet.

Sedan kommer historien emellan. Juholt börjar tjafsa om Libyeninsatser, smaken på charterdrinkar och placeringar i tv-studior. Ilmar Reepalu och Morgan Johansson gör förfärliga utspel i frågor om medborgarskap och integration som sägs ha förankrats hos Juholts stab. Och så gräver Aftonbladet till slut fram hyresskandalen.

Lobergs bok är inget vidare. Den är knöligt skriven, saknar analys och låter Juholt mala på utan vidare ifrågasättanden. Allt förblir någon annans fel. Intrigerande ledamöter i partistyrelsen. Journalister, vars ögon lyser av "en avsky, ett hat". Och så Wanja, ständigt denna Wanja, som aldrig slutade älta budgeten.

Men poängen finns där. Det var aldrig Juholt själv som stod för den största juholtaren - ett förhastat uttalande som sedan måste tas tillbaka. Utan det socialdemokratiska partiet som utnämnde detta sjundehandsval till partiledare i sista minuten utan ordentlig granskning och sedan vände honom ryggen.

Att Juholt inte räckte till hade vem som helst kunnat se vid en närmare titt. Han var, som Thomas Östros kallade honom, en popcornmaskin.

Ambitionen att återinföra ideologi i den politiska debatten var det dock inget fel på. I brevväxlingen mellan honom och Jerker Virdborg som publicerades i DN Kultur finns en reflekterande insiktsfullhet och intellektuell spänst. Han hade kunnat bli kulturminister efter nästa val. Varför nöjde han sig inte med det?

Nu debatterar Borg mot Borg i Agenda, Reinfeldt mot Reinfeldt. Allt är som förr. Utbrottets timme är så långt borta att man gäspar och somnar om.