Jag läser Fredrik Lindströms nya novellsamling När börjar det riktiga livet och kommer att tänka på Hasse Z. Det är inte så vanligt numera att någon tänker på Hasse Z. Många har aldrig hört talas om honom eller känner på sin höjd till att han var far till Kar de Mumma, som väl inte heller alla vet vem det är längre, men det bryr jag mig inte om.
Hasse Z(etterström) var född 1877 och verkade i tiden 100 år före Fredrik Lindström. Han var redaktör för Söndagsnisse-Strix och startade Grönköpings Veckoblad.
Nu är det väl inte i första hand som humorist Fredrik Lindström vill framstå i sin samling. Låt gå för det, även om jag har haft stort nöje av den. Nej, det som förenar honom med Hasse Z är den trygga hemhörigheten i medelklassen och den på samma gång ömsinta och skarpa blick för medelklassens osäkerhet som tryggheten ger dem.
Hos dem finns varken det självhat eller det stingsliga självförsvar som annars är så typiskt för medelklassmänniskor. De förmedlar bara ett milt löje över alla de poser och positioneringar som mellanlägets anpassningar och inpassningar kräver under blamagegudens skoningslösa öga.

De 15 korta berättelserna i Lindströms bok tilldrar sig alla i urban nutid, explicit eller underförstått i Stockholm. Här möter vi ett par som har försett sitt hypermoderna kök med alla tänkbara specialutensilier men aldrig lagar mat, ett annat par i långdragna förhandlingar med sin fyraårige son om att skänka bort några av hans 84 gosedjur till ett barnhem i Moldavien, ett tredje par som efter en genomgripande homestyling av deras bostadsrätt ställer in sina flyttplaner.
Människorna i Lindströms medelklassvärld är varken likgiltiga för omvärldens nöd eller okänsliga för konsumtionens frestelser. De håller sig snarare med två samveten, det ena inköpt på NK, det andra på Myrorna. De älskar sina barn lika mycket som en tillvaro utan barn. De går hela tiden omkring och känner efter hur de mår.

Att vara medelklass är att inte ha någon klasskänsla att vila i. Inte heller någon självrättfärdighet. Fredrik Lindströms berättelser är ingen medicin mot vare sig det ena eller det andra. Men de skänker ett ögonblicks försonande efterglans när solen har gått ner över den södervända altanen i tryckimpregnerat trä som polackerna uppe i skogen byggde så billigt.
Ett ironiskt leende i skymningen, en andhämtningspaus, en ärlig blick i skrattspegeln.