Gunilla Brodrej ser en sorglig saga som äntligen kommer hem.
Nu vill vi ha berättelser om barn som saknar allt. Båda julkalendrarna i public service tar listigt och lätt upp fattigdomseländet. Och har man sett: Barnen från Frostmofjället kommer lägligt upp på Stadsteaterns repertoar. Frostmo-syskonen som blir föräldralösa och flyr i väg genom snön jagade av fattigförsörjningskommittén har även förföljts av ett pekoralrykte. Men nu har väl den moralkaka som 40-talisterna tuggade i sig genom den gamla Husbergfilmen från 1945 äntligen möglat.
På Stadsteaterns Skärholmenscen spelas Carolina Frändes dramatisering som med sitt tydliga avstamp i snö och kyla kan bli en svensk julklassiker i klass med Dickens julsaga och Beskows Petter och Lotta.
Det första som publiken möter är den självgoda och nästan självlysande geten Gullspira: Robert Fux, scenens stjärna och berättare, i fullvuxen person, klänning, makramédetaljer och flätor som hornliknande kransar över öronen. Ögonen djupa och oemotståndliga som brunnar. Gullspiras person är komplex som det faktum att hon handarbetar, men ändå inte klarar av att lösgöra sig från en snara. Geten är visserligen en värmande trygghet för barnen, men - ett djur.
Barnen från Frostmofjället är en gripande utvecklingsroman om barnets människoblivande. Carolina Frände fokuserar på det väsentliga: att slita sig från rötterna och kasta sig ut i det okända. Begreppet ensamkommande flyktingbarn behöver inte ens nämnas, miljön inte uppdateras. (Jenny Kronbergs folkloristiska kostym i snövitt och blekt blått och rosa och Lena Lindgrens hoppbacke-scenografi framför granskog och älv förtjänar egentligen en egen hyllning.)
På vägen träffar barnen på alla sorters vuxna. Hos några av dem råkar de illa ut, hos andra finner de verkligen nya hem. De äldsta syskonen kämpar vidare, men finner sig själva. Och det kan inte finnas någon i publiken som inte finner sig själv bland rollerna. Den känsliga storebrodern Ante, duktiga storasystern Anna-Lisa, filosofen Maglena, romantikern Månke, partybabyn Britta-Stina och den trofasta geten Gullspira.
Ingen nämnd, ingen glömd. Alla är bra (även om jag tycker att flera av dem blir sämre när de sjunger, Niklas Brommares musik funkar bäst utan ord). Hela ensemblen är värd kärlek och respekt. Precis som Laura Fitinghoffs budskap om barnen alldeles i början av deras århundrade.