Kultureliten är vänsterns Riddarhus. Här sätts identitet och tillhörighet främst. Det finns föga utrymme för åsikter och uppförande utanför det som traditionen påbjuder. Precis som adeln alltid är adlig är vänstereliten alltid, i sina egna ögon, elit. Man är lite bättre än andra människor, för man har ju "hjärtat på rätta sidan".
Man vet vad som är ont och gott i världen och man har framför allt tagit sig rätten att själva döma var andra personer och företeelser landar i den dogmatiska uppdelningen av världen i rätt (rött) och fel.
När jag "kom ut" som höger så förlorade jag en massa (medie)vänner. Jag fick helt enkelt inte längre vara med. "Alla" slutade att höra av sig och när jag hörde av mig med alltifrån grattis till bebben till ska vi hänga så möttes jag av tystnad. Som om jag hade förorättat dem personligen genom att komma ut blå.
Antagligen passade det inte deras image att synas med ondskan (högern).
För att de var bra människor och jag dålig?
Jag har aldrig haft tid att vara vänster för jag har haft fullt upp med att försörja mig och en stor familj (det är ju bara såna med män som försörjer dem eller de som kommer från gåslevervänstern som har tid för det där vänsterblajet).
Däremot har jag i alla år umgåtts med vänsterfolk inom medier och kultur och inte tyckt att det har varit något som helst problem för vår vänskap. Det har varit härliga anarkafeminister, anarkister, förstamaj-galningar, folk som år efter år fejkar till sig bidrag och skryter om det.
Nej, jag har sett människan bakom politiken. Vänsterfolk är ofta väldigt roliga att hänga med. De har bättre musiksmak - alla ni smyghögers som finns där ute, hur står ni ut med Reinfeldts fejkade (?) kulturskymning? - och läser bättre böcker, de är snyggare, de är mer galna.
Mina allra roligaste festnätter genom åren har alltid varit med nån extremt galen vänsterperson där det mesta handlat om att bryta så många lagar som möjligt. Trots att det är frihetshögern som vill ta bort staten (punk!) och trots att jag har varit inlåst på en toalett tillsammans med Christian Gerglis någon gång i tidernas begynnelse på Frihetsfronten så var det inte de kvällarna där jag har mina ljuva minnen.
Söker man kickar är det lättare att gå i gång tillsammans med en underbart gränslös vänsterkille än libertarianerna.
Men när det kom till kritan var det alltså så att mina så kallade vänstervänner inte alls umgicks med mig för att jag var en festlig typ att hänga med? Var det så hemskt när de fick reda på att jag röstade blått att de bara valde bort mig?
De gick inte efter hjärtat alltså? Jag som trodde att vänster var synonymt med att ha ett stort hjärta.
Jag ser människan bakom. Jag accepterar människor precis så som de är.
Det vill säga jag är god och de är onda! Punkt slut.
Bengt Ohlsson, fantastiskt att du kom ut. Nu hoppas jag att alla andra som inte har vågat göra samma sak törs ta steget. Det är så ensamt här i kulturhögern, gör oss sällskap. Kom ut!
Linda Skugge
kulturen@expressen.se
