Ur Johan Lundbergs generalangrepp på vad han ser som en litterär kulturmaffia med säte hos tidskriften och förlaget OEI (Expressen 23/5) stiger en unken källardoft av sur gammal konservatism.
Av en slump läste jag nyligen Erik Lindegrens artikel Tal i egen sak,  publicerad i Stockholms-Tidningen 1946. Lindegren formulerar där en svidande och humoristisk uppgörelse med Sten Selander, den tidens mest tongivande konservative kritiker, som ägnade mycket energi åt att anklaga modernistgenerationen för bluff och båg och för att i gemensam tropp trumfa igenom en elitistisk och undermålig poesi. Mönstren går igen och Johan Lundberg framstår inte så lite som en ur graven uppstånden Sten Selander.

Dessutom gör sig Johan Lundberg skyldig till minst ett par allvarliga logiska kullerbyttor. Den första är att han samtidigt som han angriper förlags- kritiker- och författarkotterierna också underförstår vad som är bra och dålig poesi. Det litterära fältet må vara ett träsk av korruption och kameraderi, men det är i sig ingen producent av litterära verk. Den andra missen är att han inte säger något om hur dagstidningarna rekryterar sina kritiker.
En stor del av problemet beror förstås på att det i dag inte finns några professionella kritiker. Vad vi har att lita på är en uppsjö extraknäckande amatörer, det vill säga författare som recenserar sina kompisar. Den här ankdamsproblematiken beror i sin tur på att kritik inte längre betraktas som en konstart jämbördig med andra litterära genrer, samt på att kultursidorna i allt mindre grad intresserar sig för att publicera kvalificerade recensioner. Man ägnar sig hellre åt debatt av det tveksamma slag som Lundberg nu dragit igång.

Krister Gustavsson
kulturen@expressen.se