Är det inte ödets förbannade ironi att när man ska köra bil till Berwaldhallen i Stockholm för att höra något så ovanligt som en konsert med verk av enbart kvinnliga tonsättares så är man så enfaldigt orutinerad att man inte kan räkna ut att den sträcka som bör ta 20 minuter blir 80 minuter i bilkö. Därmed missar jag oåterkalleligen Katarina Leymans inledande orkesterverk Solar flares som (också ovanligt) framförs för andra gången i Berwaldhallen inom loppet av två år. Leyman borde vara minst lika lämpad för Alien-uppföljaren Prometheus som Noomi Rapace. Hon har inspirerats av "solfläckar, solvinden som sträcker sig långt ut i universum och kanske framför allt av solutbrott". De enda utbrott jag själv får uppleva är som sagt mina egna i bilen i sällskap med mina formuleringar om en plats där solen aldrig skiner.

Andrea Tarrodis Lucioles har just börjat då jag blir insläppt på andra raden. Där stör man ingen för det är glest i bänk-raderna, men kastas genast in i en katedral av ljusa orkesterklanger som i ett nafs byter ut E4 mot eufori. Oboekonserten med den mjukt musikantiska solisten Emmanuel Laville (som glädjande nog just knutits till radiosymfonikerna) blir en sorts minnenas kavalkad där fragment ur svenska folkvisor diskret drar förbi som minnen av flyttfåglar över en vibrerande himmel. Och radiosymfonikerna spelar både varmt och vackert under Michael Bartosch.

Sist framförs Karin Rehnqvists pregnanta "Att bryta isen" ur Arktis, då jag lite grand saknar den frenesi som finns på BIS-skivan med Svenska kammarorkestern. Men ändå. Låt mig utbrista leve naturlyrikmatriarkatet.

Konserten slutar med ett utropstecken och ett frågetecken. Var detta allt?! Nästa säsong: 100 procent manliga kompositörer.

Fotnot:

Hela konserten sänds i P2 klockan 19.30. Leyman går alltså att höra i kväll. Till exempel i bilradion.