Egoboost. Belinda Olssons omtalade program är en enda lång voice-over - om Belinda Olsson. Foto: Per Wissing
Egoboost. Belinda Olssons omtalade program är en enda lång voice-over - om Belinda Olsson. Foto: Per Wissing

Framåt, trots allt

Publicerad

Jens Liljestrand uppmanar Belinda Olsson att lyssna.

Alltsedan Karl Ove Knausgård gav babyrytmiken en plats i världslitteraturen i "Min kamp" har bilden av män som sitter i grupp och sjunger med sina barn varit emblematisk för den infantiliserande och kastrerande svenska jämställdhetskulten. Det är naturligtvis ingen slump att Belinda Olsson, när hon fortsätter sin egen kamp med att ge sig ut på jakt efter den svenska mannen, tar samma scen som utgångspunkt.

Hon beger sig alltså till en öppen förskola, en plats dit föräldralediga söker sig för kontakt, gemenskap, råd, en billig fika. Och, naturligtvis, den obligatoriska sångstunden.

 

Bilden av vuxna män som sitter med bebisar i famnen och gör vågrörelser till en låt från "Mamma Mu" - Stooor våg, liten våg, stooor våg, liten våg - sätter tonen för hela programmet. "Varför är du pappaledig då?" frågar hon snudd på irriterat en av papporna. "Varför är du här då?"

En skäggig, lugn snubbe tillfrågas om han inte känner sig löjlig när han sjunger med sitt barn, eftersom "ibland drivs det ju lite med den bilden". En kille som flaskmatar sitt barn tillfrågas om han "ammar". Hela inslaget andas förakt. "Jag kommer på mig själv med att leta fel", säger Olsson och stirrar tomt framför sig.

 

Jag har inte så mycket att tillföra i debatten om Belinda Olsson, SVT och programserien "Fittstim - min kamp". Mycket av kritiken tycks utgå från bilden av att programmet skulle ha en antifeministisk tendens. Om det ändå vore så väl; då hade vi åtminstone kunnat ha ett vettigt samtal.

Men jag kan inte urskilja någon tendens överhuvudtaget, eftersom varje ansats till seriös argumentation tonas bort till förmån för voice-overs och närbilder på Olsson (som åker tåg, kör bil eller stirrar tomt framför sig). Som ren journalistisk produkt är det babbligt, bluddrigt, personfixerat, antiintellektuellt och pajigt bortom all rim och reson.

Vi hade kunnat ägna de här veckorna åt att prata om så mycket annat. Om gruppvåldtäkter där männen frias. Om kraven på samtyckeslagstiftning. Om varför vårdnadstvister tyvärr är en av de vanligaste anledningarna till att män upplever sig som feminismens "offer".

 

Vi hade kunnat prata om pojkars sjunkande skolresultat, om lågstadieflickor i smink och behå, om Husbybränder, fotbollsvåld och om kvinnan som vräktes för att hon skrek för högt när hennes expojkvän försökte strypa henne.

Vi hade kunnat prata om att Göran Lindberg, polismästaren och jämställdhetsivraren som dömdes för grova sexbrott, blir frisläppt när som helst.

I stället ska vi snällt sitta och se Belinda Olsson stappla runt iförd brandsoldatsuniform, gå på bröllop, stalka Ulf Lundell och oroa sig över att papporna som tar sina barn till öppna förskolan egentligen är "kuvade". (Och, tja, stirra tomt framför sig.)

Kuvade.

Om jag ändå ska säga något, kan jag säga till Olsson att jag var där. Jag satt där på golvet med mitt barn i knäet och sjöng larviga sånger, ofta den enda pappan i ett rum fullt av mammor, och nej, det var inte alltid det roligaste som hänt mig men vet du, kanske var det också meningen, att som man i några månader prioritera en annan varelse än sig själv.

Att det kanske är där det börjar. Att det är ett sätt att växa. Och att runtomkring mig ser jag, trots allt, så många som växer.

Du hade kunnat se det, du också. Om du för bara ett ögonblick hade kunnat fokusera din blick, om du hade kunnat lyssna på svaren i stället för att dränka dem i dina eviga voice-overs.

Stor våg, Belinda Olsson.

Stor våg, liten våg.

 

FOTNOT. Del två av "Fittstim - min kamp" sänds i SVT1 i kväll.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag