En fällsäng med en ljusgul skumgummimadrass utan lakan. En sliten skinnfåtölj. Ett gigantisk hög av avlagda vindjackor, T-tröjor och joggingbyxor. Det är fattigdomens material som fyller scenen på Folkteatern.

I berättelsen alternerar miljön mellan att föreställa bland annat ett hyreshus och en vårdinrättning, men mest påminner Erlend Birkelands scenbild om ett härbärge som tvingats flytta in i en återvinningscentral. Och det är fattiga människor vi möter.

De är psyksjuka, utförsäkrade, våldsamma och sårbara. Prästen vill köpa en avsugning. Storasystern sitter på psyket och blundar. Taxichauffören som plågas av minnena från Balkankriget får inga körningar.

Lars Noréns nyskrivna Fragmente är ett collage av ögonblicksbilder som avlöser varandra i rask takt. Regissören Sofia Jupither har beskrivit den som en staffetpjäs.

Den första grälar med den andra som småpratar med den tredje som desperat ber den fjärde om hjälp. Skådespelarna går in och ut i ett 30-tal roller. Alla är på scen hela tiden. Formen med de korta scenerna ställer höga krav på omedelbar dramatisk effektivitet, och som tur är har Lars Norén en unik förmåga att hitta relationernas kärna genom ett par enkla replikskiften. "Kom hit." "Vad är det?" "Satt du och runkade?"

I programbladet staplas kalla fakta om de allt djupare sociala och ekonomiska klyftorna i Göteborg, men på scenen lämnas de hårda siffrorna därhän till förmån för inkännande gestaltning av hur desperation och ordlöshet maler ner familjeband och kärleksaffärer.

Även om vi får se många svek och övergrepp präglas föreställningen av djup medkänsla med de såriga existenser som slutligen saknar andra verktyg än våld.

Fragmente är osminkad socialrealism som med absolut lyhördhet koncentrerats till sin poetiska kärna.

Föreställningen hade inte varit så drabbande om det inte vore för den skickliga ensemblen, där särskilt Åsa Persson, Sergej Merkusjev och Jonas Sjöqvist lyckas ladda sina vardagliga repliker med isande undertext. Roliga är de dessutom.

I andra akten saktar svepet över de snabba scenskiftena ner, och några av berättelsens trådar fördjupas förtjänstfullt.

Mina enda invändningar gäller de många våldsscenerna, som varken stiliseras eller gör ont på riktigt, och ett aningen felstämt slutackord. Men det är randanmärkningar.

Fragmente är en briljant förtätad text som är svårförglömlig redan efter sitt uruppförande.