"Vi gjorde det för fosterlandet." Det var allt som Hrant Dinks mördare kunde säga till sitt försvar när de ställdes inför rätta i Istanbul för fem år sedan. Nyligen föll domen. Alla 19 åtalade friades, utom den 17-åring som höll i vapnet och hans något äldre medhjälpare.
Bland de friade finns även en "infiltratör" från underrättelsetjänsten som erkänner att han medverkade i mordplanerna men förnekar brott, eftersom han rapporterade allt till sina uppdragsgivare.
Det fanns fler som kände till mordplanerna. Exempelvis polischefen och guvernören i Istanbul, samt minst ett 30-tal andra högt uppsatta chefer i staten. Några blundade för vad som pågick, andra uppmuntrade mördarna.
Men vad än de gjorde så var syftet att tjäna fosterlandet.
Allt detta har dokumenterats av journalisten Nedim Sener i boken Mordet på Dink och underrättelselögnerna. Han greps på begäran av säkerhetspolisen den 5 mars 2010 och är i dag en av totalt 105 fängslade journalister som anklagas för "omstörtande" verksamhet.
Nedim Sener hotas av 28 års fängelse för sin granskning av mordutredningen, medan de mordmisstänkta cheferna går fria. De skyddas av åtalsimmunitet och får alltså inte ställas inför rätta enligt turkisk lag, om inte deras högsta chef, regeringen, ger sitt tillstånd.

I september 2010 dömde Europadomstolen den turkiska staten till en miljon kronor i skadestånd för att ha berövat Hrant Dink "rätten till liv, rätten till yttrandefrihet och rätten till en rättvis rättegång". Domstolen i Strasbourg krävde också att samtliga chefer som var "informerade" om mordplanerna skulle ställas inför rätta. Men regeringen har i stället befordrat cheferna. En av dem sitter i regeringskansliet, en annan i parlamentet som ledamot för regeringspartiet AKP.
Ingen i Turkiet tvivlar på att mordet var ett beställningsverk av den turkiska staten som har en lång historia av politiska mord. Hrant Dinks namn finns nämligen med på en lista över landsförrädare som bör undanröjas. Listan är upprättad i förra arméchefens högkvarter.

Hrant Dink dömdes till fängelse för brott mot "turkiskheten" och kort därefter sköts han till döds med tre skott i huvudet utanför sin redaktion den 19 januari 2007.
Regeringen har försökt lansera mordet som ett dåd av "förvirrade ynglingar med överdrivna nationella känslor". Men ett mord på en armenier är inte bara ett mord på en armenier - inte i Turkiet. Det är en fortsättning på ett folkmord som inte får nämnas offentligt.
Också den gången för 96 år sedan drevs mördarna av överdrivna nationella känslor. De ville bara försvara sitt fosterland.