ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
BILDEN AV MISSBRUKAREN. Den repressiva narkotikapolitiken är ointresserad av skälen till att folk använder droger. Ellen Burstyn i filmen Requiem for a dream
(2000). Foto: Artisan Entertainment
BILDEN AV MISSBRUKAREN. Den repressiva narkotikapolitiken är ointresserad av skälen till att folk använder droger. Ellen Burstyn i filmen Requiem for a dream (2000). Foto: Artisan Entertainment

Förvaltar pundaren

ANNONS:
Sakprosa

JOHAN EDMAN | Vård och ideologi | Borea, 528 s.
BENGT SVENSSON | Narkotika­politik och narkotikadebatt | Studentlitteratur, 233 s.

Isobel Hadley-Kamptz konstaterar att moralismen alltid trumfat den ordentliga vården i svensk narkotikapolitik.

Under åren 1942 och 1943 använde tre procent av alla vuxna svenskar någon gång amfetamin. Amfetaminpreparat var lagliga, gick inledningsvis att köpa på apotek utan recept och rekommenderades i tidningarnas hälsospalter mot trötthet och astma eller som bantningspreparat. Det fanns inget socialt stigma kring användningen som var utbredd i alla samhällsklasser. 1943 utfärdade Medicinalstyrelsen en varning mot preparaten och 1944 narkotika- klassades de. Omedelbart sjönk användningen drastiskt och de flesta slutade utan att behöva vård eller andra insatser.

När jag läser Johan Edmans utmärkta genomgång av svensk narkomanvårds historia, Vård och ideologi, har jag den där berättelsen i bakhuvudet. För fram till början av 1960-talet hade vi alltså inget narkotikaproblem i Sverige. Det debatterades inte, skrevs inte om i tidningarna, det fanns inte som politiskt problem. Det som skett på 1950-talet var att det nu kriminaliserade amfetaminet hade gjort en resa från vanliga bantande hemmafruar till att bli en del av olika konstnärliga och ungdomliga subkulturer.

Metamorfosgruppen, med Paul Andersson och Birgitta Stenberg, skrev öppet om sitt amfetaminbruk, i Stenbergs fall så rasande erotiskt att man också i dag, när tjack är den minst glamorösa drog som finns, blir svag i knäna. Eller ja, hon har ju skrivit om baksidorna också.

Förflyttningen av drogerna från apoteken till den svarta marknaden gödde kriminalitet och urbaniseringen gjorde en viss sorts misär synligare för allmänheten.

Det politiska motståndet mot narkotikan handlade, som Edman visar, dock lika mycket om ett motstånd mot just alternativa ungdomskulturer, mot ett sedernas förfall och nationens upplösning, som mot det helt reella elände som drabbade enskilda missbrukare.

I otaliga inlägg beskriver politiker och debattörer hotet som kommer utifrån mot den hela och rena svenska ungdomen och den destruktiva "missbrukarfilosofi" som fick människor att vända sig bort från samhällsnormerna och gemenskapen. En skräck för den friare sexualiteten tycks i synnerhet vara kopplad till drogfaran, Rolf Kaijser från Högerpartiet frågar sig bekymrat i riksdagen 1968 om de unga ska kunna hitta en partner och slå sig till ro "efter att ha levat i knarkeri och promiskuitet".

Läkaren Nils Bejerots idéer om den enskilde droganvändaren som en "smitthärd" som spred missbruk omkring sig satte sig snabbt och användes i alla politiska läger.

 

Över huvud taget har narkotika­frågan präglats av en bedövande enighet i Sverige, visar Edman. Alla tycker likadant, alla anser att just knarket är vår tids värsta sociala problem, alla anser att det hela tiden blir lavinartat värre och nästan ingen har några invändningar alls mot graden av repression i tänkta åtgärder.

I slutet av juni skrev Socialdemokraternas rättspolitiske talesman Morgan Johansson att polisen bör få beställa signalspaningar av FRA när det gäller misstänkt narkotikahandel. När FRA infördes var en av motståndarnas farhågor just att spaningen i realiteten inte bara skulle komma att röra militära behov, inte bara riktas mot trafik över gränserna. Initialt höll FRA-förespråkarna emot och påstod att en sådan glidning absolut inte skulle ske, syftet var att säkra Sveriges gränser. I en överenskommelse mellan alliansregeringen och Socialdemokraterna i maj beslutades dock att polisen visst också ska få tillgång till signalspaning. Och Johansson väljer att motivera denna ökade övervakning med kampen mot knarket.

Det är inte något nytt. I själva verket infördes telefonavlyssning för första gången 1969 i Sverige för att polisen skulle kunna spana efter grova narkotikabrott. Det var först senare som avlyssning tilläts också mot också annan brottslighet.

Ingen åtgärd ansågs för drastisk, som när socialdemokratiska riksdagsledamoten Nancy Eriksson 1966 ville införa omvänd bevisbörda för just narkotikabrott, den som anklagades för sådana skulle tvingas bevisa sin oskuld snarare än tvärtom.

"De flesta – både forskare och politiker – är överens om att the war on drugs har misslyckats". Det skriver Bengt Svensson som är professor i socialt arbete vid Malmö Högskola i sin nya bok Narkotikapolitik och narkotikadebatt. Boken, som är en genomgång av hur regelsystemen och stridsfrågorna ser ut på området, tar upp de för- och nackdelar som finns med olika modeller och beskriver förändringen av samtalet, från 1960-talet och framåt.

Svensson inleder med den artikel som förre brasilianske presidenten Fernando Enrique Cardoso publicerade i ett antal tidningar runtom i världen i december 2010 och som handlade om att vi måste byta strategi i kampen mot narkotikaproblemen.

Efter 30 år av massiva insatser och enorma summor nedlagda har kriget mot drogerna bara lyckats flytta odlingar och drogbaroner från ett land till ett annat. Flera länder i Latinamerika är nära att betraktas som "failed states", icke fungerande stater, för att drogkartellerna har så mycket makt, dödar så många.

Det här handlar om situationen i de länder där man tillverkar narkotika. I många år har problemen där varit osynliga för debatten i väst, ointressanta för europeisk eller amerikansk narkotikapolitik. Men inte heller politiken internt i väst tycks ha fungerat.

Oavsett om man ser till droganvändning i stort, tungt missbruk eller narkotikarelaterad ohälsa och död tycks kriget mot narkotikan förlorat. Det gäller för övrigt både i länder där man har en mer repressiv och en mer skademinimerande linje. Många pekar rentav på att politiken har väldigt liten betydelse överlag. Allmänna trender och ekonomisk konjunktur är mycket viktigare när det kommer till droganvändning.

Men, som Johan Edman skriver, beror graden av framgång främst på vad man vill uppnå. Om syftet med svensk missbruksvård och narkotikapolitik hade varit att minimera missbruket, eller minimera skadorna, hade man enkelt kunnat konstatera ett misslyckande. Men kanske har syftet varit mer indirekt att använda narkotikafrågan som arena för en allmän ideologisk debatt. I så fall kan man utmärkt väl konstatera att det lyckats.

För även om uppslutningen kring den restriktiva narkotikapolitiken och visionen om ett narkotikafritt samhälle varit nära nog fullständig, har man utifrån den gemensamma plattformen kunnat driva radikalt olika politik.

Det märks om inte annat i själva vården. Behandlings­hemmen för missbrukare har inte bedömts utifrån effektivitet utan utifrån värderingar. Åtskilliga hem har haft politisk snarare än medicinsk profil. Till och med tvångsvård har kunnat ske i form av såväl uttalat kristen som socialistisk fostran.

Fostran har överhuvud taget varit grundläggande för missbruksvården, den enskilde måste lära sig att anpassa sig bättre till samhället, lära sig att gå upp på morgonen, att inte äta stående, att uppskatta ett ordnat och trivsamt liv.

 

Man kan tänka sig att fostringsinriktningen har gjort det svårare än det annars skulle ha varit för svensk debatt att ta till sig att det faktiskt finns fungerande medicinsk behandling av åtminstone heroinmissbruk. Fostran lever kvar än i dag i sådana program, i avgörande detaljer som att man ofta kastas ur behandling vid återfall.

Dessa avstängningar från vård anses vara ett av de viktigaste skälen till att Sverige har oproportionerligt många narkotikarelaterade dödsfall. Den som stängs av från medicinsk behandling drabbas av abstinens och ger sig ofta i väg för att hitta heroin i stället. Men eftersom hen varit ren ett tag har toleransnivån sjunkit, vilket leder till överdoser, och ibland död.

Men det viktigaste är uppenbarligen inte heller nu att ge effektiv vård, utan att lära missbrukaren att uppföra sig rätt. Det viktigaste är inte vad man gör, utan att man gör något. Med socialdemokraten Gertrud Sigurdssens ord från 1982: "Det behövs handling – eller action för att använda ungdomens egen vokabulär".

 

Isobel Hadley-Kamptz

kulturen@expressen.se

Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
MEST LÄSTA ARTIKLARNA PÅ KULTUR
ANNONS:
SYDSVENSKANS KÖP AV HD
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
SUCCÉ: EN VARG SÖKER SIN POD
Per Olov Enquist 80 år
ANNONS:
LUNCH MED MONTELIUS/13
UKRAINA
ANNONS:
BLOGGAR
ANNONS:
Mest lästa om kultur
Fler mest lästa om kultur
Journalisten Dawit Isaak har nu suttit fängslad i Eritrea i:
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: