Carl Rudbeck begråter inte de uteblivna Parissemestrarna i svenska institutets förträffliga gästbostäder.
Gruppintressena förnekar sig aldrig. Så fort rykten kommer i omlopp om att Centre culturel suédois (CCS) i Paris hotas med stängning ställer våra vanligaste intellektuella upp och protesterar harmset mot denna kulturens Götterdämmerung (
Expressen 23/6 och 24/6).
Om att de själva i framtiden inte kommer att kunna nyttja institutets förträffliga gästbostäder viskas sällan ett ord. Jag har själv åtnjutit det privilegiet och inser precis vad det är: en subventionerad vistelse i Paris som betalas av till exempel lågavlönade svenska sjuksköterskor som själva aldrig kommer att få bo i det fina huset på rue Payenne i de numera så fashionabla Maraiskvarteren.
Man talar upprört om kulturskandal och om hur stora svenska intressen hotas, att den svenska kulturen skulle försvinna ur det franska medvetandet och andra följder så fasansfulla att de knappast ens går att föreställa sig. De glömmer att påminna om att i den mån svensk kultur finns i Frankrike är det främst Ingmar Bergmans och Stieg Larssons förtjänst och båda klarade sig utan institutionellt stöd.
Kulturelitens argument för CCS påminner alltför mycket om monarkisternas för monarkin som de påstår ger vårt land gott rykte i utlandet och hjälper till att sälja svenska varor. Några siffror anförs inte, endast vaga antydanden.
Visst vore de fint om alla goda saker kunde betalas av staten men nu lever vi inte i en sådan värld utan vi måste välja. Skall staten slanta upp för poesifestivaler i Paris eller för höftledsoperationer i Stockholm?
Jag vet – de som ställer dessa två mot varandra får genast veta två saker: att det är ett populistiskt resonemang och att så kan man inte resonera. Mot det kan man invända att även om det är populism är det inte därför nödvändigtvis fel och att de som har ansvar för statens finanser inte bara kan utan måste resonera så. Ingen skattekrona är från början märkt för ett visst ändamål.
Så de som nu högljutt och indignerat larmar mot varje tanke på att CCS kan komma att läggas ner bör åtminstone ha mod att både för sig själva – och framför allt för andra – erkänna att de hellre ser skattepengar gå till smal kultur för ett försvinnande litet fåtal och trevliga Paris-semestrar åt dem själva än till snabb och adekvat vård för svårt sjuka.
Carl Rudbeck
kulturen@expressen.se