När Lena Adelsohn Liljeroth utnämndes till kulturminister sågs hon som en traditionellt borgerlig kulturpolitiker, till skillnad från hennes kortvariga och förmodat nyliberala företrädare Cecilia Stegö Chilò. Fyra år senare är det möjligt att göra ett bokslut över ministerns tid vid makten.
En traditionellt borgerlig kulturpolitik borde sträva efter att avpolitisera kulturen. Kulturen bör befrias från instrumentella syften, från att vara springpojke åt diverse politiska eller ekonomiska intressen. Uppfattningen att kultur bör ha som mål att till exempel öka jämställdheten, stärka fosterländska känslor, infria multikulturalistiska visioner eller ägnas åt annan moralisk fostran, tenderar att på sikt skapa endimensionell kultur.
En traditionellt borgerlig kulturpolitik bör utgå från uppfattningen att mötet mellan den enskilda kulturyttringen och "kulturkonsumenten" är individuellt och kan ta vilken oväntad vändning som helst.
Målet är att - i bästa fall - erbjuda en personlighetsomdanande upplevelse som sträcker sig längre än till politiska dagsländeåsikter som att kön är en kulturell konstruktion, att marknader bör avregleras eller att vi måste värna om svenska skolavslutningstraditioner.
En dylik kultursyn lämnar alltså inget utrymme för en relativistisk kulturuppfattning där schlagerfestivaler och drejningskurser anses lika värdefulla som verk av Mahler eller Mann.
Melodifestivalen mäter sig inte med Mahler. Foto: Christian ÖrnbergEn traditionellt borgerlig kultursyn får emellertid inte förväxlas med politisk passivitet. Att verka för en avpolitisering av det svenska kulturlivet innebär att en rad impopulära politiska beslut måste fattas. Men en avpolitiserad kultursyn får inte heller förväxlas med skrotning av bidragssystem. Lämnas kulturen åt marknadskrafterna riskerar vi att hamna i just en relativistisk kulturpolitik där det inte är det långsiktigt verkande och fördjupande som gynnas utan det kortsiktiga, kommersiellt lättviktiga.
Kulturpolitiken under Lena Adelsohn Liljeroth har haft det goda med sig att en rad viktiga bidragssystem bevarats. Litteraturstöd, konstnärslöner, bidrag till institutionsteatrar, till film-skapande och till museer är lika nödvändiga för att skapa en kulturell infrastruktur, som satsningar på ungdomsidrott är för att skapa elitidrottsmän eller som en väl fungerande grundskola är för spjutspetsforskning.
I en liten perifer nation som Sverige finns det inte publik- eller mecenatunderlag för den sorts estetiska och åsiktsmässiga pluralism som man återfinner i kulturnationer. Men det paradoxala är att samtidigt som bidragssystemen är nödvändiga för att skapa förutsättningar för pluralism, har de också en motsatt, destruktiv, effekt, nämligen att estetiska normer och åsiktshegemonier cementeras.
Ett system där konstnärer, författare och musiker är beroende av bidragssystem, riskerar att skapa en anpasslighet till de normer som är de för tillfället förhärskande. Vilket i sin tur skapar ovilja mot att förändra samma normer - och fientlighet gentemot dem som kritiserar kulturella makthavare.
Kulturpolitiken under Lena Adelsohn Liljeroth har haft det dåliga med sig att man inte har vågat ge sig på och förändra de strukturer och hierarkier inom bidragssystemen som med tiden har kommit att få en konserverande inverkan (och som ofta skapats med syftet att tjäna politiska intressen).
Ett kulturliv är för sin livskraft beroende av att med jämna mellanrum skakas om rejält, av att de cementerande ramverken luckras upp och nya, mer vitala strukturer ersätter de föråldrade.
Endast så kan förutsättningar skapas för alternativa konstnärliga teorier och åsikter.
Maktskiftet 2006 hade alla förutsättningar att bidra till detta, men man valde att förbli passiva. Förlorarna är alla som vill se Sverige som en rik kulturnation, där helt igenom divergerande estetiska och ideologiska hållningar tillåts brytas mot och befrukta varandra.
