Ulla Kassius är en scenograf som aldrig i livet låter sig begränsas av att göra scenografi. Där hon är inblandad, sätter hon ett distinkt, idéburet avtryck. Hon är den estetiska knapphetens drottning, härskarinna över retro-tänkandets magi. Samt modulernas kejsarinna – alltsammans kommer väl till pass för jättesatsningen En djefla utställning på Liljevalchs konsthall, vari föreställningen Första varningen spelas.

En scenograf är van arbetsledare och Ulla Kassius har nu med bravur lett ett stort grupparbete. Utställningen med August Strindbergs konst har placerats i en installation av tolv rum, alla uttrycksfulla kommentarer till hans verk. Det är kreativt respektlöst, förtjust och besatt. Rosendals trädgård (från 1903) med de svarta träden i himmel och luft av rött och orange har förstorats och ett helt rum har tapetserats med detta guld. I dess mitt en liten glasmonter på piedestal med den mycket lilla statyn Gråtande gosse av Strindberg: en kärleksfull ironi över den upproriske titanen sedd som gnällspik. I Kryptallens rum har skissblockets slingrande grenar och blyertssuddiga barr i jätteformat klätt väggarna och summerar kärleken till Stockholms skärgård.

Och Grusharpan: en av Strindbergs sagor har blivit ett undervattensrum med pianon och fiskar. Där gör projektets musikansvariga, Eva Sidén, en vacker vandring med fingrarna över strängar och föremål i instrumentens inre, samtidigt som en komposition av vattniga klanger fyller rummet. Ty nästan alla de tolv uppbyggda rummen har fått var sin kort sekvens ur några av Strindbergs pjäser som Oväder, Pelikanen, Brända tomten eller Kamraterna. Utsnitt (bearbetning och dramaturgi: Mia Törnqvist) lyfter fram teman, pekar på motsägelserna och träffsäkerheten, tjatigheten, oförrätterna men också förmågan att höja sig över det omedelbara till ett längre perspektiv.

Det blir en upptäcktsresa utan karta till Strindbergland, spännande teaterkonst i småstycken där man slår sig ner vid Kryptallens fot och lyssnar. Som att guidas i en snårig skog av oljerockar, boxhandskar och ölburkar, som transponerar Strindberg till vår tid.

Man lotsas runt och känner igen sin gamla August på ryggen. Men så vänder han sig om!