Vore det inte så sorgligt hade det varit komiskt. Efter gårdagens Ekoavslöjande om att var tredje kvinna inom teaterbranschen någon gång utsatts för sexuella trakasserier satt Stefan Böhm, före detta chef på Uppsala stadsteater, i P1-morgon och skakade förvånat på huvudet.
Det är ju förfärligt! Själv har jag då aldrig sett någonting! Jag har så svårt att göra mig en bild av vilka det kan röra sig om?
Var har denna scenkonsthöjdare egentligen befunnit sig de senaste åren? Det saknas ju knappast exempel på att det mullrar inom branschen, om man säger så.
För ett par år sedan rasade debatten om jämställdhetsutredningen Plats på scen och i höst och vinter har diskussionen om den patriarkala teatervärlden formligen exploderat: Katarina Wennstams Alfahannen, Ika Johannessons reportage i senaste Filter om Mikael Persbrandts Dramatenavhopp och de olika spelreglerna för manliga respektive kvinnliga skådespelare, den sexmejlande balettchefen med det ”latinska temperamentet”, Gunilla Edemo och Ida Engvolls rapport Att gestalta kön, artiklarna om den tafsande manliga stjärnan i Cats...
Inte för att denna, säkerligen ärligt upplevda, bossförvåning över sakernas sexistiska tillstånd är exklusiv för teaterbranschen. Den är snarare effekten av ett långtgående strukturellt osynliggörande och bagatelliserande.

I början av 2000-talet häpnade en känd tidningschef över att kvinnliga anställda upprördes över hans fysiska närgångenhet, själv tyckte han bara att han var ”kramig” och på sin höjd lite ”flörtig”.
Och när en riksbekant historieprofessor 2004 terrade en kvinnlig doktorand med sms försvarade han det faktum att han fortsatte skicka inviter, trots att kvinnan inte svarade på dem, med att han förutsatt att hennes mobil hade gått sönder.
Systemets vinnare är så vana vid sitt eget samhällsövertag att de inte ens reflekterar över det. Då känns det liksom okej att grabba tag i första bästa kjoltyg som fladdrar förbi på väg till logen eller repetitionssalen och klämma lite här och var. Man menar ju faktiskt inget illa, vill bara gosa lite grann.
Under tiden rustar sig kvinnorna, som en av skådespelerskorna i Johannessons reportage, mot de kramiga kollegerna genom att stoppa ned en slemklump full med nålar i underbyxorna.
Kyskhetsbälte på jobbet. Säg hej till 2010.