Natten mot lördagen den 16 juli förra året misslyckades ett kuppförsök mot Turkiets president Erdogan. Foto: / AP TT NYHETSBYRÅNNatten mot lördagen den 16 juli förra året misslyckades ett kuppförsök mot Turkiets president Erdogan. Foto: / AP TT NYHETSBYRÅN
Natten mot lördagen den 16 juli förra året misslyckades ett kuppförsök mot Turkiets president Erdogan. Foto: / AP TT NYHETSBYRÅN
Cengiz Candar skriver om tillvaron för de intellektuella som nu drivs på flykt. Foto: Wikimedia commonsCengiz Candar skriver om tillvaron för de intellektuella som nu drivs på flykt. Foto: Wikimedia commons
Cengiz Candar skriver om tillvaron för de intellektuella som nu drivs på flykt. Foto: Wikimedia commons

Vårt förlorade land

Publicerad

I dag är det ett år sedan kuppförsöket skakade Turkiet. Det blev startskottet för en massiv häxjakt på oliktänkande.

Cengiz Candar skriver om tillvaron för de intellektuella som nu drivs på flykt i den första delen av Expressen Kulturs serie om att leva i exil i Sverige.

Om det finns någon som förtjänar att kallas nationalhelgon för turkar i politisk exil är det Nazim Hikmet. I mångas ögon är han den största turkiska poeten någonsin, eller åtminstone 1900-talets största. Han föddes 1902 som ättling till den aristokratiska ottomanska eliten. Under studierna i Moskva på 1920-talet påverkades han av den ryska revolutionens era, men mer än något annat av Vladimir Majakovskij som formade hans poetiska stil.

Nazim Hikmet tillbringade tolv år i fängelse från 1938 till 1950 och när han släpptes fri flydde han landet och bosatte sig i Moskva, den huvudstad som han uppfattade sig vara ideologiskt anknuten till.

Under sina år i exil skrev han kanske de mest berörande dikter om nostalgi och kärlek till hemlandet. Hans sista önskan var att begravas under ett vanligt platanträd, på en begravningsplats i vilken by som helst i Anatolia, Turkiet.

I stället ligger han på den prestigefyllda Novodevitjekyrkogården i Moskva, under en mäktig gravsten, inte långt från andra litterära giganter som Nikolaj Gogol och Anton Tjechov. 

Till Nazims (han brukar kallas vid förnamn) grav på Novodevitjekyrkogården har många turkar vallfärdat när de besökt Moskva. Jag minns hur jag själv och min fru vädjade och till och med övervägde att muta en Sovjetvakt med stenansikte år 1990 för att släppa in oss efter att gravplatsens portar stängts. 

 

Symboliken hos hans imponerande gravsten är att till och med om en människa i exil ligger under marken långt från hemlandet, är bandet som binder dem samman obrytbart. Vem som helst som besöker Novodevitjekyrkogården bekräftar denna outsägliga känsla.

 

I mitten av juli i år publicerade turkiska nättidningar ett nyligen upptäckt brev som Nazim skrivit i Moskva till sin dåvarande fru i Istanbul. Det är daterat till 1958 och dess sista rader kan betraktas som det enklaste uttrycket för känslorna hos en människa i exil, oavsett den respekt och bekvämlighet som han eller hon åtnjuter. Så länge som han eller hon är i exil finns längtan inför hemlandet kvar; så länge som han eller hon är i exil, ligger dunklet kvar. Nazim var i Moskva, i huvudstaden som format hans tankar och drömmar och han var i 50-årsåldern, respekterad av sina värdar, världskänd och ansedd som en av världslitteraturens stora. Ändå var dessa de sanna känslor som han delade med hustrun i brevet:

Dagen började med vackert väder. Badade i solsken. Jag ska börja skriva scenen. Mitt huvud är helt tomt, mitt hjärta är fullt av sorg, till slutet. Jag vet inte hur jag ska klara av att börja skriva på scenen. Men det finns ingen annan väg ut; jag måste arbeta. Inte för att få in mitt levebröd, men för att glömma, för att inte försjunka i grubblerier, för att inte tänka erbarmligt … Förlåt mig, men att vara borta från dig, att ha berövats dig, att vara i exil är värre än döden för mig, för mig som kan anses bo i ett broderligt hem, i en värld jag tycker om och har tillförsikt för …

 

Precis så är det! Dessa känslor hyser numera mer eller mindre varje person som sett sig tvungen att lämna Turkiet av politiska skäl de senaste åren och särskilt efter kuppförsöket i juli 2016. Angreppen på oppositionen, utrensningarna, arresteringsvågen mot turkiska intellektuella, akademiker och i synnerhet journalister har nått oförutsedda nivåer. Det politiska klimatet är förgiftat. Det turkiska intellektuella livet är under stark press. Ingen känner sig säker. Livet har blivit outhärdligt för de som försöker upprätthålla en gnutta yttrandefrihet. Följderna är gräsliga: antingen blir man arresterad och hamnar i fängelse under de svåraste omständigheter, eller så fråntas man sitt jobb och hindras från att finna ett nytt levebröd. Dessutom fråntas man sina resedokument – om inte hela sin egendom och lön – vilket förvandlar en från medborgare till fånge hos regimen.

Det är av dessa skäl som människor, i huvudsak intellektuella, i huvudsak medelklassen som haft råd, håller sig borta från Turkiet.

 

Det finns olika sorters exil: De som åtalats och därför ansökt om politisk asyl, de som haft råd att ge sig av och söka en bättre framtid för sina familjer och de som – liksom jag själv – redan befann sig utanför landet och avstår från att återvända. De är alla i exil, självpåtagen eller inte, på grund av den politiska situationen i Turkiet.

Turkiets exodus, massflykt, går till Europa, mot medlemmarna i den Europeiska unionen. Och den begränsas inte till ett fåtal dissidenter, som förr. Den här gången är det tusentals. I början av juli berättade Financial Times att turkar, på grund av spänningarna under Erdogans styre, gått om kineser som den vanligaste gruppen i Portugals ”golden visa”-program, där man får uppehållstillstånd i landet om man investerar i en bostad för minst en halv miljon euro.

Vissa européer ser detta som ”ett turkiskt brain drain och ett europeiskt gain”. Men många av turkarna själva befinner sig fortfarande i misstro och chock över traumat att plötsligt leva i exil. Det var ju inte länge sedan Turkiet var den stigande stjärnan på den internationella arenan. Kollapsen kom snabbt och oväntat.

 

Inte ens de förutseende var förskonade från omvälvningen. En av dem var min goda vän Suat Kiniklioglu, som satt i parlamentet mellan 2007 och 2011 och är en ledande tänkare med internationellt rykte. I november 2014 varnade han närmast profetiskt för ”sekulär utvandring” i tidningen Radikal:

De auktoritära handlingar som pågått särskilt de senaste två åren, korruption och ökade krav på religiösa inslag i samhället, kommer att leda till att det humankapital Turkiet behöver lämnar landet … Det finns oroande signaler om den framtiden. Än värre är att tron på förändring genom normala politiska mekanismer minskar. Följden sekulär utvandring tycks oundviklig.

Hans prognos visade sig stämma. Av en händelse var han i Stockholm när kuppförsöket ägde rum i Turkiet förra året. Han är fortfarande i Stockholm, och arbetar på en tankesmedja. Jag själv arbetade på Stockholms universitet och gör fortfarande det. Under det senaste året har vi hört om ett stort antal intellektuella som kommer till Sverige för att söka politisk asyl. Jag har inte sett dem ännu. Men jag vet att de är här.

Och jag vet, trots att jag mår väldigt bra i den goda och tillgivna atmosfären hos ett fritt, liberalt land som Sverige, att vi alla har hemlängtan och det finns inte ett enda tillfälle då vi inte känner dunklet djupt i våra själar precis som vår stora poet Nazim Hikmet i hans brev till hustrun.

 

Cengiz Candar

Cengiz Candar är journalist, debattör och Mellanösternexpert. Han forskar vid Institutet för Turkietstudier och Institutionen för mediestudier vid Stockholms universitet.

Översättning: Ida Ölmedal.

Relaterade ämnen
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag