Elsa Beskow/6: Måleriet. Peter Cornell genomskådar lidelserna under ytan.
Elsa Beskows värld utspelar sig någon gång i det förflutna; för dagens barn naturligtvis, men också för Elsa Beskow själv är det en svunnen värld från ett obestämt 1800-tal. Där är den förseglad mot samtidens oro och dit har hon förlagt en del av sina egna barndomsminnen: det var en gång... De verkliga paradisen är de som gått förlorade, skrev ju Marcel Proust.
Men ändå är hennes värld, konstigt nog, inte bara en menlös och bräkande idyll. Bilderböckernas tableaux vivants följer på varandra med en puls och dramatisk effektivitet som skulle gillas av amerikanska manusförfattare. Och en hel del lidelser döljer sig under ytan.
Så verkar Elsa Beskow ha ett närmast fetischistiskt förhållande till kläder och förklädnader. Pelle skaffar på egen hand en ny kostym. Farbror Blå klär ut sig till spöke. På julafton dyker kolaren upp maskerad till julbock. Och inför Tant Bruns födelsedag lånar de andra tanterna hennes klänning, förkläder sig och ertappas på bar gärning. När Petter och Lotta badar i en bäck stjäl en gumma deras kläder och stoppar dem i en säck. Av ett snällt torparepar får de nakna barnen nya kläder, men av så ålderdomligt snitt att de ser ut att vara på väg till maskerad. Kläderna är fetischer som både skyddar och döljer.
Elsa Beskow var ingen bortskämd herrgårdsfröken utan stod med ena foten mitt i sin samtid. Hon förlorade tidigt sin far och familjen levde knapert i en kantstött borgerlig miljö, dominerad av ömsinta kvinnor. Hon utbildade sig till teckningslärare på dåvarande Konstfack - att gå på Konstakademien fanns det inga pengar till. Men där gick hennes blivande man, Natanael Beskow som sedan bytte bana och blev en radikal, samhällsengagerad predikant med sympatier för arbetarrörelsen. Och Elsa Beskow delade hans idealism och arbetade under några år som lärarinna i Whitlockska skolan där hon lärde känna Ellen Key. I bilderböckerna Duktiga Annika, Pelles nya kläder eller Herr Peters hus möter vi frimodiga barn som lär sig genom en egen praktik i Ellen Keys anda.
Båda makarna Beskow engagerade sig i en modern reformpedagogik som byggde på lek och lust i stället för den traditionella undervisningens hot och aga och Natanael blev senare rektor för ABF:s folkhögskola Birkagården.
Rent bildmässigt uppfinner Elsa Beskow inget nytt. Där finns inga spår av tidig modernism, av expressionism eller montageteknik. Hon arbetar i en trygg berättande tradition, i spåren av hennes mentor barnboksförfattaren och konstnären Ottilia Adelborg och en jugendornamentik som hon mött i den brittiska tidskriften The Studio. Hon beundrade särskilt den engelske konstnären, barnboksillustratören och socialisten Walter Crane som stod nära William Morris och Arts and Crafts-rörelsen.
Men Elsa Beskows bilderböcker skiljer sig åt sinsemellan: i några dominerar jugendornamentik och tydliga konturer, lite som hos Carl Larsson; andra är mer måleriska, som Tomtebobarnen, som jag tycker är hennes konstnärligt vackraste bok. Där överger hon konturerna och målar i dova färger och med en levande och närsynt känsla för naturens detaljer: mossa, bark, ängsull, svampar, insekter.
Och i alla sina bilderböcker infogar hon raffinerade och suggestiva skuggbilder som liknar de på 1800-talet så populära klippta silhuettbilderna (i dag använder sig den amerikanska konstnären Kara Walker av samma teknik i sina bilder av övergrepp ur slaveriets historia).
Jag nämnde lidelser under ytan, kläder och förklädnader. Som i all levande konst alstras en energi ur ett omedvetet skikt. Alla föräldrar har naturligtvis ställt sig frågan om farbror Blås gåtfulla relation till de tre tanterna (en tydlig kärnfamilj finns bara i Tomtebobarnen). Manligt och kvinnligt laddas med halvt dolda sexuella attribut där de moderliga kvinnornas mjuka textilier ställs mot männen: svarta, vilda kolare, eller pysslingar med sträv och borstig kottedräkt. Och naturligtvis farbror Blå, ständigt på språng med sin käpp i vädret.
De tydliga och till synes oskuldsfulla föremålen döljer ibland betydelser som om de vore hämtade ur sakregistret till Freuds Drömtydning.
Själva sinnebilden för det dolda är säcken som återkommer gång på gång, mycket kroppslig, med en kroppsöppning, farlig och hemlig. Dess mörka inre gömmer något okänt som ändå kan förlösas - som när Petter och Lotta befriar hunden Prick som den lömske luffaren stoppat i sin säck.
Det är den pyrande glöden i detta dolda skikt som blossade upp i Irina Gebuhrs utställning på Konstakademien i våras. I en serie målningar transformerade hon Hattstugans våldsamma brand och sexuella undertext till ett drama om en flickas vuxenblivande. Visst lever Elsa Beskow.
