1956 skrev Herbert Tingsten en – även för hans förhållanden – ovanligt salvelsefull
ledare till stöd för staten Israel. Samma dag, berättar han i tredje delen av sina memoarer, kom DN:s judiske distributionschef Gabriel Grünewald fram och tackade med en handtryckning: ”Det ligger många tusen nävar i den labben.”
Är det en relevant bild i dag, 65 år efter Auschwitz befrielse?
I veckan har tidningen Skånskans reporter Andreas Lovén i en serie artiklar berättat om den ökande antisemitismen i Skåne och främst Malmö. Judar vittnar om hot och trakasserier och en familj – släkt till överlevare från Auschwitz – ser sig till och med tvingad att flytta från Sverige. Antalet anmälda antisemitiska hatbrott i Skåne har fördubblats mot året innan. Mörkertalet antas vara stort.

Är detta något som oroar de opinionsbildare vars reflexmässiga avsky mot Israel hindrar dem från att se antisemitismens särställning
i de europeiska hatlärornas skräckkabinett? Det borde det göra. Antisemitismen är unik i sin förmåga att ständigt byta skepnad: judarna har genom historien varit för rika, för fattiga, för reaktionära, för radikala, för rena, för smutsiga. De har hatats för vad de gjort och för vad de inte har gjort. Nu är det dags igen, i Sverige. Svart på vitt.
De delar av den svenska vänstern som länge framhärdat i sin oförmåga att se antisemitismens spöke som något annat än en ofarlig mask från Butterick’s får nu själva stå där med skammen.
Tingsten och den judiska staten då? Är de helt överspelade? Finns det några nävar
i labben än i dag?
Kanske ändå. Några av de barnbarn till judiska överlevare som nu, enligt Skånskans artiklar, lämnar landet har valt att flytta till just Israel. Av trygghetsskäl.