Det är en dum tanke. Men jag kan inte vifta bort den. All den här sorgen som svämmar över Facebook. Dessa tweets som darrar av gråt. Hade all denna respekt som nu plötsligt flyter upp till popkulturens yta kunnat rädda henne? Åtminstone fått henne att överleva ytterligare en dag? Alltså, jag tror ju det.

Hur många miljoners miljoner skivor som Whitney Elizabeth Houston än sålde, det blev 170 miljoner till slut, så fick hon aldrig det där stora självklara erkännandet. Det erkännande som lyser i evig neon ovanför hennes gudmor Aretha Franklin. Och kusinen Dionne Warwick. Och modern Cissy Houston som körade åt Elvis. Samtiden tillät aldrig Whitney att bli mer än en underhållare. Hon benämndes aldrig som soulsångerska. I stället pratade man om hennes skicklighet och om röstomfånget, som vore det prestandan hos en sportbil. Whitney rörde sig graciöst över fem oktaver. Britney Spears omfång är hälften så stort.

En bekant påpekar buttert att saknaden efter Whitney Houston kommer att svida som värst nästa gång man slår på talangshowen The Voice. Så är det säkert. Samtidigt är det just här, i talangshowerna, som du alltid hittat de mest övertygade kärleksförklaringarna till Whitney.

Med sin röst introducerade Whitney Houston en absolut skönhet för en hel generation. Den var ren, klar och alldeles sann. Den anlände från himlarna under ett 80-tal som var så syntetiskt att en hel värld gick omkring med en smak av wct i munnen. Det är förmodligen just därför som ett oändligt antal hoppfulla beväpnat sig med just Whitney-låtar när de ställt sig framför talangshowernas jurymedlemmar. När det är skarpt läge har de räckt fram det finaste de vet. Det finaste de hört. Whitney.

Jag tror att detta också kan vara en del av förklaringen till varför hon aldrig fick det där erkännandet. Allt handlar om vår tids konstiga förhållande till absolut skönhet. Att hon själv dessutom var övernaturligt vacker stärkte knappast hennes status. Absolut skönhet betraktas som något banalt och intellektuellt ointressant. Om något så anses den snarast skrämmande. Tunga värdeord inom musikkritiken - som mänsklig, naken och oförfalskad - är alltid underförstådda synonymer till det trasiga och skeva.

Jag ser en egendomlig intervju med Whitney där hon sammanförs med Serge Gainsbourg. Han är slirig, svettig och kåt. Det ser ut som om han kammat sig med Lätt & Lagom. Hon sitter med knäna tätt ihop. Rätt vad det är väser Serge att han vill knulla med Whitney. Programledaren låtsas bli bestört, det här är just vad han hoppats på. Han bedyrar att Serge minsann sagt något helt annat. Whitney fattar precis vad det handlar om. Frontalkrocken mellan skönheten och odjuret är omsorgsfullt arrangerad. Men hon svävar ovanpå hela situationen. Som en konfirmand. Serge framstår som en idiot.

Det här var 1986. Jag föreställer mig att det var en av de första gångerna som Whitney fick en tydlig bild av hur världen egentligen ville forma henne.

Några år senare, det sägs att det var i anslutning till inspelningen av filmen Bodyguard, påbörjar Whitney en djävulskt genomgripande nedbrytningsprocess med hjälp av droger. Natten till i söndags var den fullbordad. Då hittas hon död, ensam på ett hotellrum. Då är den absoluta skönheten bortskavd.

Andreas Nordström

kulturen@expressen.se