När jag nu stiger på planet som ska ta mig hem till Pakistan har jag med mig manuset till en bok som snart ska publiceras. Det är ett förslag till försoning mellan islams värden och västvärlden och en plan för ett moderat och modernt islam som marginaliserar religiösa extremister, skickar tillbaka militärerna från politiken till sina baracker, ger alla medborgare och inte minst kvinnor fullständiga och lika rättigheter, väljer sina ledare i fria och rättvisa val och tillhandahåller ett öppet, demokratiskt ledarskap som sätter befolkningens sociala och ekonomiska behov i första rummet.
För mig är detta inte bara en bok utan ett manifest, en regeringsförklaring. Om Pakistans folk än en gång hedrar mig genom att låta mig styra landet, tänker jag helt och hållet praktisera det jag predikar, leva som jag lär och göra Pakistan till ett föredöme för en miljard muslimer världen runt i vårt nya millennium.
I 60 år har mitt land vacklat mellan militärdiktatur och demokrati. Det löfte som Pakistan är har svikits genom politiskt förtryck och ekonomisk stagnation. I nästan ett decennium har vi regerats av en militärdiktatur. De senaste fem åren har vi utmanats av en internationell terroriströrelse som olyckligtvis tycks ha de pakistanska klanområdena som sitt epicenter. Det är extraordinära tider, och de kräver extraordinära lösningar.
De senaste månaderna har jag förhandlat med general Pervez Musharraf för att samtidigt säkra en övergång till demokrati och mobilisera den moderata mittfåran i Pakistan att konfrontera och isolera fanatiker och extremister. Det har varit en svår process, desto svårare på grund av många pakistanska makthavares motstånd mot ett demokratiskt alternativ. Men diskussionerna har ändå varit fruktbara.
I september lovade general Musharraf Pakistans högsta domstol att dra sig tillbaka från posten som arméchef innan han svor presidenteden för ännu en period. Den här månaden har Pakistans regering tillkännagivit en rad förtroendeskapande åtgärder som initierats i enlighet med uppgörelsen för nationell försoning i syfte att att bereda väg för ett legitimt och ansvarigt parlament. Det är ingen perfekt överenskommelse, och absolut inte ett slut på processen. Men den är en viktig början på omvandlingen till demokrati, med målet att frambringa reformer och politisk förändring utan det kaos och den blodspillan där extremismen och stridslystnaden frodas. I nästa fas väntas ytterligare förtroendeskapande åtgärder.
När jag nu åker till Pakistan är jag fullt medveten om att talibanernas och al-Qaidas anhängare offentligt har hotat mig till livet. Talibanledaren Baithullah Mehsud har sagt att hans terrorister ska ”välkomna” mig vid återkomsten. Alla förstår vad det betyder. Och jag förstår männen bakom al-Qaida. De har försökt mörda mig två gånger förut. Det pakistanska folkpartiet PPP och jag representerar det de fruktar allra mest – måttlighet, demokrati, jämställdhet, information och teknologi. Vi representerar det moderna Pakistans framtid, en framtid som inte har någon plats för okunnighet, intolerans och terrorism.
Alla moderata och demokratiska krafter måste, och kommer att, stå emot extremism och diktatur. Jag tänker inte låta mig skrämmas. Jag ska kliva ut på flygplatsens asfaltbana i Karachi om några timmar inte för att slutföra en resa utan för att påbörja en. Trots dödshoten tänker jag inte foga mig för tyranniet utan i stället leda kampen emot det.
Benazir Bhutto
kulturen@expressen.se
Översättning Nina Lekander
Copyright 2007 Benazir Bhutto
