Karin Olsson: Lena Adelsohn Liljeroth angriper existensberättigandet för den traditionella kulturjournalistiken.
Kulturministern är inte nöjd med kulturjournalisterna. Vi skriver så svårt och så kritiskt att vi skrämmer veklingarna till näringslivstoppar från att vilja sponsra kultur.
Lena Adelsohn Liljeroth antydde i P1:s Kulturnytt att företagen är ”rädda” för att bidra med resurser till ett nytt operahus på grund av kulturjournalistiken. Sportreportrarna har en mer ”inkluderande hållning”.
DN:s kampanj för ett nytt operahus är begriplig för en genomsnittlig tolvåring. Vad begär ministern? Att chefredaktörerna ska lägga ut arbetet på entreprenad hos Centrum för lättläst? Det har mottot: ”Vi skriver så att folk förstår.”
Men om Adelsohn Liljeroth hade läst kultursidor så hade hon sett att det gör de också. För det mesta.
Även morgontidningarna, som mången gång fått skäll för en fisförnäm hållning, är i dag uppenbart angelägna om att bli lästa, med förhandsreportage, intervjuer och kulturnyheter. Det blir ibland så trevligt och välkomnande att vissa talar om en kritikens kris.
Ministern angriper i själva verket existensberättigandet för den traditionella kulturjournalistiken. Recensioner, debatt och analys, i bästa fall med en viss stilistisk finess. Det är korrekt att abstraktionsnivån är något högre än inom sportens värld. Alla kan inte förstå allt.
Å andra sidan har jag heller inte läst en sportsida som bemödar sig om att förklara vad offside är, vilket är ett lika mystiskt fenomen för mig som poststrukturalismen för andra.
Lena Adelsohns antiintellektuella hållning påminner om Kristdemokraternas tal om kulturetablissemanget som spottar på ”verklighetens folk”. Men värre är: det klingar även likt de populistiska partier som tagit för vana att elda under föreställningar om en elit som föraktar vanliga medborgare.
Ändå är jag inte förvånad över att ministern hellre ger sig på kulturjournalistiken än beklagar näringslivets bristande operaintresse. Graffitikonstnären NUG:s verk var ”inte konst”, sa hon häromåret i Aktuellt. SF:s ljumma satsning på kvalitetsfilm älskade hon så mycket att hon ställde upp i en reklamfilm för företaget, som har en monopolliknande ställning.
Mig fräste hon åt på festen för Stora Journalistpriset eftersom jag ”recenserat” henne utan att ha ”talat” med henne. Hon ”gillar inte sånt”.
Förlåt, Lena Adelsohn Liljeroth. Nästa gång skickar jag förstås sidorna på remiss till kulturdepartementet, så att du kan stryka det som är för kritiskt eller svårt. Så får vi kanske till slut en minister som mer framstår som kulturvärldens vän än fiende.
