På Kungliga operan och Folkoperan har man i vinter släppt lös två män som får göra som de vill. På Kungliga regisserar, kostymerar och scenograferar Mathias Clason Blåskäggs borg och Trouble in Tahiti.

På Folkoperan slår Cisco Aznar honom på fingrarna med en hårsmån när han också lägger koreografi till listan över allt en man kan göra i Händels Julius Caesar.

Aznar har av detta verk gjort ett slags totalteater med influenser från kabaré, burlesque och landsmannen Pedro Almodóvar i trolleri- hatten. Här flashas muttor, kläs ut till clowner, vickas på rumpor och kläs i drag.

Det finns nog de som älskar det, men jag önskar att Aznar haft någon att dela en gnutta regiansvar med.

För detta är inte en lyckad föreställning.

Just muttorna och stjärtarna har jag inte så stora problem med. Jag menar, herregud, i var och varannan svensk operaupp-sättning juckas, hånglas, näckas och våldtas det just nu.

Ett större problem ligger i stället i den schizofrena scenbilden där film (dock rätt elegant) projiceras i fonden, dansare tolkar rollfigurernas känslolägen, samtidigt som sångarna sjunger och agerar.

Det rör sig med andra ord om en berättelse som oavbrutet pågår i minst tre plan. Nästan hela första akten går innan jag ens märker att det är en opera som pågår långt därinne, där det bland annat finns en finfin sångerska som Tove Dahlbergs Kleopatra.

Och som för att hinna med allt spret låter dirigent Joakim Unander tempot vara genomgående långsamt, på gränsen till sömnigt och på tvärs mot den rådande estetiken inom barockinterpretation. Det är synd, för vill man ha action i en sådan här opera är det så enkelt: man behöver inte göra mycket mer än att speeda upp farten. Få saker slår en Händelmotor i full gång.

Men, viktigare än allt detta: mitt i allt könsrollsutmanande och byxrollande som Aznar proppat sin Caesar full med verkar han helt tappat medvetenheten om sin koloniala position som västerlänning.

Han låter operans kommenterande film med tonåringar han känner från Brasiliens favelor bli lite för lik de homo-erotiska foton av nordafrikanska pojkar som florerade under tidigt 1900-tal för att det ska kännas bekvämt.

Jag vet inte om han är medveten om hur voyeuristisk blick där här filmen har, men fattiga naturbarn som i bara överkroppar, vingar och vita knästrumpor gestaltar änglar, poserar, dansar för kameran, kysser varandra, greppar könet och i en utdragen och mycket obehaglig scen skär halsen av en höna så att blodet stänker - det ger den här operan en eftersmak av den grumligaste av exotismer.

Om Folkoperan trodde jag bättre än så.