I Anders Behring Breiviks manifest 2083 - A European declaration of independence finner jag en sammanfattning av de till synes paradoxala tankar som formar vår tids variant av det rena folkets ideologi. Dess bärare, populistiska politiker och aktivister, håller på att bygga upp en nationalistisk international.
Partierna drar åt både vänster och höger. Deras företrädare talar om demokrati men motarbetar dess institutioner. Inom den nordvästeuropeiska grenen av rörelsen har man börjat anklaga judarna för att dominera den internationalistiska eliten - den östliga grenen är redan antisemitisk - och samtidigt säger man sig vara judarnas försvarare mot muslimerna. Allt detta ger ett falskt intryck av brist på målmedvetenhet.
Den antimuslimske ideologen Geert Wilders bjöd i början av sommaren in Oskar Freysinger , mannen bakom minaretomröstningen i Schweiz, för att diskutera samarbete. René Stadtkewitz , som grundat Die Freiheit i Tyskland, SS-hyllaren Filip Dewinter från belgiska Vlaams Belang och Kent Ekeroth från Sverigedemokraterna har tidigare anmält sitt intresse. Ekeroth hänvisar på sin blogg till samma ideologer som Breivik lånat material av. Några av dessa verkar i USA och har stora läsekretsar. Freysingers Schweizerische Volkspartei är landets största parti och Geert Wilders Partij Vor de Vrijheid är det tredje största
i Nederländerna. Det är alltså inte frågan om något marginaliserat nätverk.
Den populistiska rörelsen väljer inte förslag efter lokala opinioners nycker. Den är populistisk på ett ideologiskt sätt. Typisk för en ideologi är berättelsen om en kampfylld resa mot historiens slut, mot en utopi som ofta är till förvillelse lik en romantisk bild av en svunnen guldålder. Europas populistpartier berättar alla ungefär samma historia. Men medan officiella strateger som Kent Ekeroth är förtegna om vägen till "ett Europa fritt från Islam" svarar Breivik på den uppenbara frågan om vad man måste göra för att rensa kontinenten.
Huvudrollen i den populistiska berättelsen spelas av den friska och hederligt arbetande folkkroppen. När Freysinger säger "hud" menar han nationens gränser. Sverigedemokraterna refererar till statsvetaren och Unghögerpolitikern Rudolf Kjellén. I början av förra seklet formulerade denne en teori om att tidigare, nu levande och framtida generationer utgör cellerna i en kropp med en enda vilja. Om de äldre cellerna är sunda för de folkviljan och den nationella identiteten vidare till nästa generation. Sin politiska filosofi kallade han nationalsocialism - "national" efter folket och "socialism" efter det strängt kollektiva.
Man vill skydda folkkroppen mot icke fungerande celler: brottslingar, bidragsmissbrukare, mentalt handikappade och oliktänkande. Wilders vill till exempel isolera "mänskligt skräp" - unga bråkstakar och deras familjer - i läger, och Sverigedemokraterna föreslår att mentalt handikappade ska placeras på avlägsna institutioner. Därför satsas det även på förebyggande sjukvård, ökad inhemsk nativitet och propagandistisk skolundervisning. Folkkroppen blir fysiskt frisk genom en välfärdspolitik från vänster och mentalt sund genom disciplinerande åtgärder från höger.
"Den politiska klassen" och "de politiskt korrekta medie- och kultureliterna" är förrädarcellerna i denna ideologiska berättelse. De är skyldiga till allt antinationalistiskt och liberalt, vilket här betyder vekt och gränslöst. I eliternas syndaregister står EU, det globaliserade finanskapitalet och muslimerna. När politiker som franska Front Nationals Marine Le Pen, kanske Frankrikes nästa president, går till attack mot eliterna, även socialistiska sådana, är det med ord som "ultraliberal". Breivik använder termen "kulturmarxist" omväxlande med "multikulturalist" och är tydlig med att politiker, journalister och forskare är rörelsens huvudfiender. Även i anonyma SD-vänliga nätinlagor talas det om att "straffa" förrädarna.
De europeiska populisterna visar förakt för, rentav fientlighet mot, den representativa demokratin och de mänskliga rättigheterna. Samtidigt vill många populister - för tillfället - att folket ska få mera att säga till om och yttra sig friare. För Freysinger är direktdemokrati ett verktyg för att bekämpa eliterna. Men den dag befolkningen, som är en vidare enhet än "folket", eventuellt givit populisterna makten utlovas en inskränkning av andra rättigheter än friheten att yttra sig rasistiskt och xenofobt. Wilders har redan angripit sådan yttrandefrihet som drabbar honom själv och föreslagit en drastiskt nedskärning av medlen till public service.
Eliten och judarna har sedan länge kopplats samman i rasistisk och xenofob teori. Därför tar populismen med lätthet stegen tillbaka till antisemitismen. Återgången började med en idoliserad bild av Israel: En kopia av vänsterpolitikers och islamisters karikatyr av en monoetnisk och monokulturell nation som agerar förtrupp i "kriget mot Islam". Bilden lämnar naturligtvis inget utrymme åt de multikulturella och multireligiösa aspekterna av den israeliska verkligheten, utan tjänar som identifikationsobjekt.
Offer för islamistisk antisemitism var, och är fortfarande, användbara vapen mot "multikulturalistiska" eliter. Men, för att vapnen skulle vara effektiva, måste judarna snällt spela sin roll. Särskilda lojalitetskrav ställdes på den europeiska judenheten. Kraven uppfylldes inte. Det uttrycktes då besvikelse över "de extremliberala judiska organisationerna" och "etablissemangsjudarna". Nu hörs även anklagelser om att judarna, som skyddar "sin" nation, förstör "vår" nation via medierna och den politiska klassen. Breivik skriver att "de judiska organisationerna sedan andra världskriget stött EU:s Eurabienprojekt" och varnar dem för uteslutning.
Muslimerna å sin sida får agera parasitceller som förrädarna släpper in under huden på folkkroppen. Laboratorieanalysen av muslimerna som obotligt parasitära blir allt mera välformulerad. Thilo Sarrazin, författare till boken Deutschland schafft sich ab, står på gränsen mellan biologisk rasism och kulturrasism. Dansk folkepartis Nicolai Sennels, en psykolog som föreläst för Sverigedemokraterna, har mig veterligen gått längst i biologisk rasifiering av muslimerna. Deras genpool skulle enligt honom vara obotligt skadad av inavel och ge upphov till kriminalitet och bidragsmissbruk. Men det krävs ingen biologisk rasism för att, som Breivik, betrakta muslimernas närvaro som en "infektion" och dra slutsatsen att de måste placeras i bevakade zoner vid Europas gränser i väntan på deportation eller likvidering. Kulturrasism räcker.
I den populistiska berättelse som håller på att fördjupas och anpassas efter det tjugoförsta århundradets villkor tenderar "juden" alltså att bli viruset som styr förrädarcellerna, det vill säga de celler som driver ett pluralistiskt civilsamhälles organisationer, internationellt samarbete och den representativa demokratins institutioner. Förrädarcellerna hotar i sin tur att döda folkkroppen genom att lösa upp dess hud och släppa in parasitceller, det vill säga framför allt muslimer, men även romer och andra. Därför kan de som försvarar "besläktade" nationer samarbeta och därför är deras politik en socialism för enbart de celler som anses friska nog att träget arbeta för folkviljans och den nationella identitetens bevarande.
Det sista kapitlet av den populistiska historien handlar om den harmoniska folkkroppen med båda fötterna djupt förankrade i sin egen jord. I den riktiga historien, den som består av individuella personers samlade minnen av händelser som massakern på Utöya, har den sortens berättelser lett till allt annat än harmoni.
Anna Ekström
