Göran Hägglunds tal om "vanligt folk" uttrycker en nedsättande världsbild.
Björn Wiman noterar att Palmes "medborgare" har blivit Hägglunds "Svenssons".
Vad ville Göran Hägglund – eller rättare sagt hans talskrivare – åstadkomma med sin uppföljning på DN Debatt av sommarens tal i Almedalen? Kanske bara ännu en parafras på sången om folk och rövare i Kamomilla stad: ”Nu är det mörkt kring stad och land, nu sover folk så gott dom kan”. Folk, vill säga – inte de kulturradikala rövarna Kasper och Jesper och Jonatan, som ju lever på att provocera och sprida olust i det offentliga rummet.
Det må vara typiskt att det är just socialministern som tar rollen som alliansregeringens överkonstapel i kampen mot kulturen: konstnären är en skurk som stoppar säcken full med fläsk och lejonmat medan folket får köttkonserver.
Ändå borde Hägglunds syn på rövarna oroa mindre än hans syn på folket. ”Verklighetens folk” är en effektiv slogan, som ger bilden av ett förslavat släkte, surande över sina köksbord med räkningar och livspussel, oförmögna till andra tankar än att plocka fästingar och gå på loppmarknad. Begreppet projicerar ett ressentiment som säkert kan ge politiska poäng, men i grunden ger uttryck för en synnerligen nedsättande världsbild.
Hägglund skriver om ”den breda del av Sveriges befolkning som lever ett vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand”. De har inte tid att ”förhålla sig till alla konstigheter”. Vad ser han framför sig? Ett enfaldigt medborgargarde, njugga, misstänksamma, fientliga mot omvärlden. Folk mot rövare.
Jag kommer att tänka på ett tal som Olof Palme höll 1984, två år före sin död. Som politiskt linjetal liknar det delvis Hägglunds artikel och sammanfattar också det en syn på människan och samhället.
Palme talar om ”livsloppet” och hur vi alla ställs inför samma problem genom livet: att finna lekkamrater, en plats i arbetslivet, bostad och familj, säkra vår försörjning och värdighet inför ålderdomens skröplighet.
Inte heller Palme vill bygga samhället för ”en hinsides verklighet”: ”Samhället med dess institutioner är till för att människorna här och nu ska kunna förverkliga sina livsprojekt, leva sina liv. Då hotar de ingens framtid.”
Också Palmes tal kan – i all sin retoriska fulländning – sägas handla om ”verklighetens folk”. Men med en viktig skillnad: han hänvisar genomgående till ”människor” – ett ord som bara förekommer en enda gång i Hägglunds artikel. KD-ledaren använder i stället avhumaniserade begrepp som ”svenskar”, ”folkflertalet”, ”vanligt folk” och ”Svenssons”.
Skillnaden i språkbruk är inte bara en banalisering, tror jag, utan ett uttryck för ett helt skifte i politikers människosyn. Palme talade om att ”få leva som fri medborgare, likvärdig med andra i samhället”. Hos Hägglund finns överhuvudtaget inga medborgare, framför allt inte fria.
De höga hästarna får dock plats i Hägglunds vildvuxna metaforik. Avslöjande. Det är han själv som gjort människan till demokratins kreatur.
