När som helst blir stripperkongen äntligen morfar. Den klassöverskridande monarken föds. När nyheten om det kungliga fostret kom i augusti satte danska Ekstrabladet rubriken "Stripperkongen skal vaere morfar", medan man på Svenska Dagbladet valde en mer subtil sarkasm på förstasidan: "Nu vänder livet blad".
Är det märkligt att man inte ens i denna glädjens stund låter bli att hänvisa till babyns morfar och hans hårda år? Nej, inte om man tar monarkins uppgift - att reproducera sig - på allvar.
Barnet är monarkins nav, och som Per Svensson skriver i den för- och emotbok om monarkin som Bonniers gav ut 2010 är det "denna både i dimmig mytologi och grundlag rotade sexualisering av statsskicket som gör det både legitimt och ofrånkomligt att betrakta statusen på kungliga personers äggstockar och testiklar som offentliga angelägenheter".
Hagasessorna med en blivande kung Foto: Pressens Bild
Om kungahuset är ett dåligt äktenskap, vilket det är, så är babyn "kärleksbarnet" som ska lappa ihop allting igen. Till sin hjälp har arvprinsen/arvprinsessan något som just nu smäller betydligt högre än blått blod: Ockelbogener.
När Olle Westling höll sitt bröllopstal föll även republik-anska tårar. Ett stelt prinsessbröllop förvandlades till en lyckad svensk kopia av rom-comen Notting Hill, en genus-omvänd My fair lady-saga.
I det borgerliga Europa där socialdemokratin nu hukar i förvirring är de kvarvarande kungahusen perfekt type-castade. I stället för att upprätthålla en nattstånden blåblodstradition för de fram alltfler exempel på Askungemässiga klassresor.
Dessa sagor kommer dessutom med den bästa timing som den moderna maktlösa monarkin haft: precis samtidigt som de ökade klassklyftorna blivit ekonomernas nya favoritämne och Obamas rådgivare visar diagram som "The great Gatsby curve": ett diagram över hur avgörande pappas inkomst återigen blivit för varje människas sociala mobilitet.
Kärnfamiljen Daniel, Victoria och bebis blir en ungefär lika animerat overklig uppen-barelse som den jag och min sexåriga dotter förstummade tittade på i Barbie. Prinsess-akademin härom veckan. Barbie spelar flickan Blair som enligt den elaka läraren "kommer från fel samhällsklass" men som genom ett lotteri, lydnad och en del magi lyckas vinna tronen och tiaran.
För alla 00-talsbarn som är jämngamla med den nyfödda tronarvingen och inte har sett det gamla kungahuset kommer de europiska kungafamiljerna att vara svåra att skilja från andra fiktionaliserade familjer.
Robert Redford som Jay Gatsby Foto: Canal plus
På regeringens hemsida ligger följaktligen något som ser ut som en dikt av en ironisk väns-terpoet som försöker sammanfatta sin samtid. Det är stats-minister Fredrik Reinfeldts uttalande med anledning av förlovningen mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling: "En kvinna av börd får äntligen sin man av folket."
De nya moderaterna har fått sällskap av de nya monarkerna. Men vad ska regeringen nu kalla detta barn? Ett barn av halvbörd? Att Silvia Sommerlath var lika lite blåblodig som Daniel Westling talades det inte så mycket om under den förra rojalistiska fertilitetsfesten i skiftet mellan 70-tal och 80-tal.
Men ungefär samtidigt som man slutade prata om klass i samhället i stort, började man prata i klasstermer om kungahuset, om än i överförda termer - "ska en gymägare", och så vidare. Under det 1900-tal då välfärdsstaten langade ut verktyg för klassresor var kunga-huset iskallt mot var prins och prinsessa som ville gifta sig av kärlek: titlarna rök omedelbart.
Nu, när den sociala rörligheten minskar, är det tvärtom. Vi är moraliskt för att alla, även monarker, gifter sig av kärlek, samtidigt som rörlighets- diagrammen talar mot oss.
Om varje kungligt barn görs till representant för sin tid och man vill sia om den nyfödda Haga-prinsen/prinsessan, är det detta man skådar: en upphöjd andra generationens klassresenär, som precis som väldigt många svenska 1900-talsbarn har två för- äldrar med skilda bakgrunder.
Han/hon kommer antagligen att tillbringa halva sommaren på Solliden och halva i den timrade Ockelbostuga som Olle och Ewa byggt åt Daniel och Victoria. Han/hon kommer att få alla förutsättningar att bli den perfekta Zelig-naturen som passar in överallt - men ändå står över allt. Med andra ord så oåtkomlig man kan bli.
Victoria kommer att läsa Jesper Juuls demokratiska uppfostringsböcker och barnet kanske rentav veta mer om den arbetande klassen på landsbygden än många andra Stockholmsbarn födda på 2010-talet som också har barnflickor och lär sig att någon annan alltid städar. Den gamla svenska högern försökte sig aldrig på att lansera en lokal version av den amerikanska drömmen om att vem som helst kan bli vad som helst, och de nya moderaterna föredrar att lansera drömmen om att alla har det ungefär lika bra.
Ovan allt detta svävar denna Hagasaga.
