Mordet på Therese aktualiserar frågorna om vad som gör barn till gärningsmän. Ann Heberlein söker efter svaren i verkliga och fiktiva dokument.
En kritiker i Guardian beskrev Lionel Shrivers bok Vi måste tala om Kevin som ”a book on what we need, but are unable to talk about”. Shrivers bok från 2006 handlar om familjen Plaskett-Khatchadourian, en helt vanlig amerikansk familj, i alla fall på ytan.
Bakom den välputsade fasaden finns en krypande misstanke hos Eva att det är något som inte stämmer med Kevin, den äldste sonen. När han var spädbarn skrämde han henne med sin kyliga blick, han plågar lillasystern, han lyckas aldrig få vänner och han hyser ett osunt intresse för vapen. Det är Eva som beskriver det händelseförlopp som leder fram till den oundvikliga katastrofen, och de tecken och varningssignaler som hon noterat under Kevins uppväxt bildar ett mönster. Hon förstår att hon borde förstått, och läsaren förstår att Kevin är ond – trots en god och kärleksfull uppväxt utvecklades han till ett monster.
Shriver ger ett enkelt svar på en outhärdligt svår fråga: Hur kan barn begå onda handlingar? Hennes svar är ett mischmasch av psykopatologi och metafysik som tillsammans bildar slutsatsen att en del människor helt enkelt föds onda. Det finns inget vi kan göra åt det, mer än att vara uppmärksamma och leta efter tecken och varningssignaler. Inför ondskan står vi maktlösa, och varje gång vi tvingas konfronteras med ondskan blir vi lika bestörta. Hur kunde det hända?
När barn är gärningsmän blir frågan ännu svårare att besvara, sorgen och bestörtningen än större. Mordet på Therese i Stureby aktualiserar frågan, och spekulationerna är redan många.
Mary Bell var bara elva år när hon dödade två små pojkar. Den engelska pressen förfasade sig och frossade i beskrivningar av Mary Bell som ”demonisk” och ”besatt av Satan”. Gitta Sereny kartlade hennes liv genom att ta del av dokument från sociala myndigheter och från rättegången och intervjua grannar, skolpersonal och släktingar. I de båda böckerna Mary Bell och Ohörda rop framträder bilden av ett övergivet och misshandlat barn, ett barn vars mor försökt ta livet av henne vid flera tillfällen, en liten flicka som tvingats till sex med mammans ständigt skiftande pojkvänner.
Elizabeth Georges Joel är en imaginär tvilling till Mary Bell. I När ingen ser, skjuts Helen Lynley, gift med Georges huvudkaraktär Thomas Lynley, till döds av en ung pojke. Det som här framstår som meningslöst och obegripligt får sin förklaring i nästa bok, Innan döden kom. Joel beskrivs, liksom Mary Bell som ett vanvårdat och ensamt barn: droger och våld tillhör hans vardag. I ljuset av Joels tragiska situation ges det till synes meningslösa mordet på Helen mening och förklaring.
Medan Shrivers analys handlar om inre faktorer, fokuserar George på yttre faktorer. Georges tes är att onda omständigheter föder onda handlingar, medan Shriver frankt hävdar inneboende ondska. Idén om det onda barnet är ett återkommande och populärt tema i film och litteratur – från Rosemarys baby och Damien i The Omen till Ben i Doris Lessings Det femte barnet, kanske för att barn som begår onda handlingar betraktas som en anomali. Tanken på barn som mördare är skrämmande, men också kittlande.
Kritikern i Guardian har onekligen en poäng. Vi måste tala om ondska, också när vi finner den hos mycket unga människor. Att tala om ondska i termer av demoni, utifrån deterministiska perspektiv ter sig mindre fruktbart. Det är en alldeles för enkel förklaring, en förklaring som friar resten av mänskligheten från ansvar – för vad kan vi göra åt en människa som är helt igenom ond och drivs av en vilja att göra ont?
Vi måste diskutera också det mest skrämmande men inte för att demonisera utan för att kunna förebygga liknande tragedier. Ett svar handlar om svåra personlighetsstörningar och antisociala drag och ett annat svar handlar om barns uppväxtförhållanden.
Grava personlighetsstörningar sägs vara mycket svåra, men inte helt omöjliga, att behandla. Svåra uppväxtförhållanden är betydligt lättare att åtgärda och faktiskt reparera i efterhand.
Mary Bell är i dag både mor och mormor och lever ett stilla liv på hemlig ort.
