Öppet offentligt motstånd mot homosexuella har i dag ersatts av andra utdefinieringar.
Nina Lekander läser en antologi om den moderna homofobins intellektuella strategier.
Jag trodde nog att jag visste det mesta om homofobi och inte behövde eller ville höra så mycket mer, så det var med rätt låga förväntningar jag slog upp den här antologin.
Men jag blev gripen redan från början av prästen Lars Gårdfeldts "'Vart tog den glada lilla bögen vägen?' eller 'Så skapas en argbigga'". Ack, vad den mannen har kämpat både mot, med och för Svenska kyrkan - som jag med tiden har förstått är och/eller har varit en mycket svår arbetsplats för såväl feminister som hbt-folk.
Eller om vi ska använda akronymen hbtq, eller kanske ännu hellre lhbtq - eller till och med glhbtq? Så att vi får med även de gaya och lesbiska bredvid de homo- och bisexuella och transorna. Glhbtq är svårt att uttala och hela klabbet är en djungel, det är ingen ordning längre. Det är himla härligt. Frihet för alla!
Man skulle kunna lyfta fram många texter här. Som Carin Holmberg och Eva Tiby om hatbrott, Arne Nilsson om bögkulturen på Amerikabåtarna och Fanny Ambjörnsson om "öppenhetens imperativ". Men det är två bidrag som i likhet med Gårdfeldts fastnar särskilt på grund av sitt temperament: litteraturvetaren Eva Borgströms "Det oinformerade ointressets strategi" och vispoeten med mera Christina Kjellssons "Homosexuella och deras vänner".
Borgström lyckas i en ganska kort och välskriven text trycka in en stor mängd innehåll. Hon inleder med en frank beskrivning av det akademiska livet som "bedömningssport" och "beskyddarverksamhet", går vidare med avlesbifieringsförsöken av Sapfo och drottning Kristina (Peter Englund) och slår till med en åtminstone för mig sensationell nyhet: hur Vetenskapsakademin 1944 (då homosexualitet avkriminaliserades) förvandlade en fond för homosexforskning till en för forskning om - hormoner. Vidare homokunskaper ansågs onödiga och ointressanta.
Slutligen - något så ovanligt som en attack på en namngiven kritiker på en mäktig tidning, nämligen Jonas Thente i DN. Thente anklagade 2006 Borgström för att "banka ihjäl" två 1800-talsnoveller med lesbiska teman i ett "företal, där ord som heteronormativitet, fallocentrism och misogyni rytes fram i retoriska signalfärger". Men nu ger Borgström ilsket igen, och hon har dessutom letat upp ett av Thente skrivet efterord till Djuna Barnes Nattens skogar som även det "luktar homofobi".
Så Christina Kjellsson. Som i en humoristisk, stå upp-liknande drapa lär oss att "vänner" betyder faghags, särskilt kanske i Göteborg på 80-talet, och hur flator då för tiden knappt fanns ens i bögarnas medvetanden. Samt att Anton Hysén inte är "den första homosexuella fotbollsspelaren på elitnivå i Sverige" (citerat från något nyhetsinslag).
Kjellsson nämner Victoria, Kicki, Pia, Lena, Lotta, Kajsa och Jill. Hon ger flera färska, skarpa exempel på hur svårt det är att få höra till "Homosexuella och deras vänner" om man är fotbollspelare, kulturarbetare, kvinna, lesbisk - och inte heller släkt med Glenn.
Apropå Pia hoppas jag att ni inte missade Sundhages utmärkta Sommar i tisdags. Där får vi veta ännu mer, om till exempel jämlikhet och damfotbollsfobi. Sådant vi behöver höra mycket av. Och det länge till.
Fotnot: I dag inleds Pridefestivalen i Stockholm.
