FN:s människorättsråd UNHRC gör kanske skäl för namnet – om man menar att rådet skall granska och omvärdera de mänskliga rättigheterna. I deras regi hölls år 2001 en konferens i Durban mot rasism. Det blev en rasistcirkus. Inför uppföljaren i Genève den 20–24 april, kallad Durban II, har övningarna fortsatt, inte bara under förberedande möten, och inte bara i UNHRC.
Det börjar med judarna, har det sagts. Medarrangör av Durban II är Iran. I ett tal till FN:s generalförsamling 2008 beklagade president Ahmadinejad att vi, folken i väst, är offer för mäktiga sionistbedragare som styr vår politik, våra medier och vår ekonomi. Det märkliga är inte att just han använde antisemitiskt språkbruk, utan att han applåderades av församlingen. Mindre underligt är att han fick en kram av ordföranden, Miguel d’Escoto Brockmann, en katolsk präst som avsatts av Vatikanen för sin politiska aktivitet, och som kallat Gazakriget folkmord.
Att läsa Durbandokument och lyssna till vissa FN-uttalanden är som att läsa Orwell. Ords betydelser har bit för bit förvrängts. Genom en logisk kullerbytta har Förintelsen blivit
Al-Naqba, katastrofen. Katastrofen är den judiska staten. För Hitler var judarna ingen katastrof, bara en Unglück, en olycka. Vid Durban I talades det om två sorters antisemitism: den före 1945 och den därefter, riktad mot araberna. Inför Durban II slog arrangören Libyen fast att antisemitismen hade ökat. Ordet syftade nu på hat mot muslimer. På samma sätt hade sionismen blivit liktydig med nazismen. Nyspråket är inte bara lögnaktigt. Det försvårar antirasistiskt arbete genom att ställa en utsatt grupp mot en annan.
Samtidigt, i UNHRC, produceras resolution efter resolution som fördömer Israel. Andra länder och regimer kommer undan helt, eller med rådets uttryck för oro. Det finns en speciell rapportör för de ockuperade palestinska områdena, men i hans uppdrag ingår det inte att observera palestinska överträdelser.
Det fortsätter med de mänskliga friheterna. UNHRC har en speciell rapportör som från början skulle uppmärksamma hinder för yttrandefriheten. Sedan 2008 ska han rapportera om hur friheten missbrukas för att diskriminera religion. De nya befogenheterna röstades igenom med hjälp av Kina, Ryssland och Kuba, länder som knappast har religiösa skäl för att stödja OIC (Islamiska konferensen, en sammanslutning av 57 muslimska stater).
Alldeles nyligen röstade UNHRC igenom ännu en i raden av resolutioner mot förtal av religion. Nära 200 NGO:er (ickestatliga organisationer), bland andra Reportrar utan gränser och muslimska organisationer, undertecknade ett upprop mot resolutionen. EU och andra västländer uttryckte motstånd, men kunde ingenting göra eftersom deras delegater är i minoritet. År 2007 hade generalförsamlingen för första gången antagit en liknande resolution.
De som har anledning att känna sig hotade av det fria ordet har totalitära maktambitioner. Så har det varit hittills i historien. Därför skrevs de mänskliga rättigheterna ner just 1948 och därför skyddar de enskilda, inte institutioner och tankesystem.
Det finns ingen anledning att tro att motiven för att tysta undersåtarna plötsligt blivit ädlare. Iran försvarade visserligen yttrandefriheten under ett Durban II-möte i januari – på en punkt: rätten att förneka eller förringa Förintelsen.
Det gör detsamma om härskarsymboler är himmelska eller jordiska. De ska häcklas för att hållas i schack. Européer skyler ofta över islamismen i önskan att motverka hets mot araber eller muslimer. Välviljan är missriktad. Vanliga muslimer, som tar islams tolerans på allvar, eller som söker sig ut ur gemenskapen, är i stort behov av samhällets försvar för det öppna samtalet. Som individer behöver de skyddas genom att islamofobi definieras som hets mot människor, inte mot ideologi. Det finns som bekant personer med muslimsk bakgrund som lever under dödshot, även i väst. Undfallenhet lämnar fältet öppet för högerextrema krafter som inte vill skilja mellan en terroristledare i Ramallah och en fotbollskille i Malmö. Precis som islamister utnyttjar muslimers utsatthet för att hetsa mot judar utnyttjar sverigedemokrater judars utsatthet för att hetsa mot muslimer.
Där, i föraktet för människan, finner extremismens olika former varandra.
Det är tydligt att OIC med andra länders stöd försöker driva igenom en agenda som har två springande punkter: att undanröja den judiska staten och att underminera de mänskliga rättigheterna. Tre ytterligare punkter, som inte rymts här, är oproportionerligt fokus på västvärldens förbrytelser, stämplandet av kriget mot terrorismen som rasistiskt och vägran att inkludera HBT-personer bland diskriminerade grupper.
Officiellt fortsätter Sverige att agera enligt devisen En svensk tiger. Samtidigt säger flera stater och NGO:er ifrån, några kraftfullt.
Ju längre den här cirkusen får pågå utan samlat motstånd, desto större är risken att de mänskliga rättigheterna landar på huvudet. I så fall är det inte ”bara” judarna som människor och Israel som nation som drabbas, utan vi alla, inte minst de muslimer som lever under islamistiskt förtryck.
Anna Ekström
kulturen@expressen.se
Anna Ekström är översättare och frilansskribent.
