Det berättas om Stagnelius att hans favoritlek som barn var "att kliva upp på tak, stegar eller dylika föremål och därifrån nedhoppa. Varnad för dessa halsbrytande övningar, svarade han käckt, att han därigenom nog till slut skulle lära sig flyga". Anekdoten är, i likhet med åtskilliga andra uppgifter om poetens biografi, inte det minsta tillförlitlig.
Men flyga lärde han sig ändå - med hjälp av det överlägsna men i dag ack så underskattade transportmedel som kallas poesi.
Själv har jag tillbringat den senaste tiden som passagerare i hans samlade verk, vilka i höstas utgavs i fem band i Svenska Akademiens klassikerserie. Romantikskeptiker som jag är, har jag tidigare dragit mig för att läsa Stagnelius från pärm till pärm. Och skulle jag i så fall välja Vitterhetssamfundets sekelgamla vetenskapliga utgåva? Eller den mer populära Allhemsutgåvan från 1957?

Båda ryktades ha förtjänster och brister. Så kom då höstens eminent läsbara utgåva, nygjord från grunden av redaktören Paula Henrikson. Den är baserad på ny forskning, men likväl gjord för en allmän publik. Äntligen kunde jag utan vånda ta steget in i 1800-talet.
Kellgren hade talat om "det stora tyska språnget" som den yra ungdomen gjorde, och som den äldre poeten helt visst betraktade som värre än att hoppa från ett tak. Stagnelius tog ett sådant språng, bort från klassicismens fasta mark, men i en unik riktning. Det är när han kring 1817-1818 tillägnar sig ett gnostiskt kristet tankegods som han verkligen lär sig flyga. Och vad flygförmågan är till för. Nämligen att föra själen ur hennes fångenskap i sinnevärlden och tillbaka mot paradiset.
I sinnevärlden reste Stagnelius under sin korta levnad aldrig längre än mellan Kalmar och Stockholm, men i dikten far han med raska vingslag mellan länder och tider och dimensioner. Han konstaterar även att "känslans vita, oskuldsfulla duva" förmår flyga högre än tankens örn.
De lyriska dikternas start- och landningsbanor är ofta korta, och poesins luftrum (andrum?) hårt trafikerat. Änglar ankommer, själar avgår. Stagnelius framställer själv poesin som en dialektik mellan upp- och nedstigande:
"Den klassiska Skaldkonsten är en i vårens dalar från himlen nedsvävande Venus: den romantiska däremot en från blodbefläckade ängder till himlen återvändande Astrea."
Hans egen dikt livas av och slits mellan dessa båda poler. Man kan lätt få intrycket att den djupt kristne skalden kände sig som mest hemma när han skrev om förkristna myter och miljöer.

Där kan kärleken uttryckas som obekymrad sinnlighet. Där kan Näcken ännu spela i silverbäcken. Men det är kristendomen som är verklig, och i verkligheten var Stagnelius knappast bekväm. (Även om han, när han skriver att "grymt verklighetens band mig trycka", själv använder ordet i en snävare mening.)
Kristendomen gör världen både svårare och rikare. Alla poetens impulser blir dubbeltydiga och hans poesi kommer att kretsa kring gränstillstånd, singulariteter, där allt kan vändas i sin motsats. Där finns skönheten, som på en gång förleder oss att fästa oss vid jordevärlden och skapar en aning om en högre värld. Där finns kärleken, som på en gång är synd och vägen till frälsning.
Samma kraft som drar oss ner i "gruset" kan också vända oss mot "ljuset", för att använda ett konventionellt rimpar som får större metafysisk tyngd hos Stagnelius än hos exempelvis Tegnér.
Och så finns döden, förstås. "Ack! döden, döden är dock livets högsta välgärning", heter det i dramat Martyrerna, där de kristna förenar förhöjd livskänsla med självutplånade livsförakt.
En stor del av författarskapet kan sammanfattas under rubriken "bröllopet och döden" - en tematik som kan varieras rikt tack vare att bröllopsbegreppet hos Stagnelius är så kluvet. Det finns ett jordiskt bröllop och ett himmelskt. Det förstnämnda är närmast en omskrivning för sexuell förening, det sistnämnda handlar om själens förening med Gud. Men båda är djupt associerade med döden, som i Stagnelius version av syndafallsmyten också ytterst är en konsekvens av Adams och Evas sexuella åtrå.
Kvinnan är en "brännpunkt" för skapelsens alla skönhetsstrålar hos Stagnelius. Särskilt i dramerna och de episka dikterna blir denna brännpunkt direkt livsfarlig. Otaliga män tror sig där gå till ett jordiskt bröllop, men finner i stället - döden. Kvinnorna, ställda inför krav på samma bröllop, väljer i stället - döden.
Kvinnan vinner alltid över mannen hos Stagnelius, men vinsten sker bara till priset av döden.

Eftersom en rättfärdig död leder till förening med Gud blir det naturligt att beskriva den i bröllopstermer. Men när denna association väl finns på plats kan det chockerande hända att Gud plötsligt abstraheras bort ur ekvationen och bara den fysiska döden återstår som bröllopspartner: "Förruttnelse! Hasta, o älskade Brud!"
Så är steget från flygförmåga till jordbunden förtvivlan kort hos Stagnelius. Uppvaknandet sker utan fallskärm. Men kort är också steget tillbaka. Språket räcker honom en ständigt ny stege att klättra upp på, för ett ständigt förnyat hopp.
Knappast någon annan svensk poet förenar känsla för språkets musikaliska och bildmässiga potential som Stagnelius. Hans världsbild är oss delvis främmande, men det var den också för de flesta i hans samtid.
Kanske har hans verk aldrig varit så tillgängligt som det nu är, i dessa föredömliga Samlade skrifter. De kostar som en billig enkel flygbiljett, men kan ta läsaren betydligt längre.