I Expressen (14/2) angriper Magnus Linton "högern". Kardinalexempel på högerns framfart är motståndet mot trängselskatter och ovänliga skildringar av Latinamerikas "nya vänsterpresidenter". Två högersyndare utpekas, forskaren Mauricio Rojas och undertecknad.
Linton använder inte termen "höger" för avgränsa ett begreppsinnehåll, utan för att må bra. Polemiskt bruk av deskriptiva termer - till exempel "stalinist", "fascist" - är ett logiskt felslut och man bör inte debattera med personer med sådana böjelser. Men mellan de ideologiska utgjutelserna framför Linton en beskyllning mot Rojas för rasism, och grovt osanna uppgifter om mitt arbete, vilket måste påtalas.
Rojas arbeten har rönt stort uppseende på senare år. I fjol vållade han indirekt en svår kris mellan Chile och Argentina, sedan Chiles socialistiske utrikesminister, stödd på Rojas, yttrat sig om peronismens fascistiska rötter. Den som vill brännmärka Rojas med högerstämpeln har röjt mer om sina egna anfäktelser än om Rojas. Ännu mer bisarrt ter sig Lintons försök att suggerera fram bilden av Rojas som en vindflöjel, som ängsligt jämkar sina åsikter i linje med The Economist. En person med Rojas kunskaper och internationella anseende skulle alltså hymla om sina åsikter för att inte väcka förargelse i den svenska ankdammen! Fan tro't.
Lika snillrik,
men mer infam, är Lintons anklagelse mot Rojas för rasism. Rojas har skällt i åratal på Latinamerikas populister. När han nu riktar samma kritik mot Bolivias nye president Evo Morales uppges detta vara ett uttryck för rasism. Och inte ett ord för att underbygga anklagelsen! Här har Expressens ansvarige utgivare slumrat på sin post.
Linton har läst i bolivianska tidningar att "globalt kapital" försonat sig med Morales seger och den stabilitet som nu präglar landet. Något globalt kapital har inte hörts av, det rör sig om Morales gamla trätobröder i energisektorn. Om dessa (av lätt insedda skäl) vill undvika konflikt med Morales så borde även DN göra bot, menar Linton.
Det är riktigt att
inga strejker och avspärrningar längre stör livsmedeltransporterna till Bolivias städer. Men det är bra rävaktigt att skriva denna bedrift på Morales konto. Evo Morales, liksom Perón, Putin och andra storheter, har vunnit ett fritt val. Men Bolivia är ju lugnt i dag därför att han inte längre gör livet omöjligt för den valde presidenten.
Linton läser tydligen inte vad jag skriver om Latinamerika i Dagens Nyheter, men han vill ändå inbilla Expressens läsare att DN rapporterar fientligt om vänsterns ledare, och att dessa rutinmässigt skulle avfärdas på grund av sina kontakter med Kuba. Linton kan inte prestera ett enda exempel på sådan kategorisering - det finns heller inget. Det finns inte en enda försmädlig vändning av min hand om Ricardo Lagos, Lula da Silva, Tabaré Vazquez, López Obrador eller Michelle Bachelet; ej heller några referenser till deras samröre med Kuba. Inga av dessa politiker är "dårar", utan respektabla demokrater. Samröre med Kuba har påpekats en passant i fråga om Argentina, och om Venezuela, där Kuba-relationerna förändrat samhället och inte kan förtigas. (Min välvilliga tolkning av Lulas agerande under Brasiliens kris har renderat mig en hel del klagomål.)
Det är ett bondförsök, eller ideologiskt framodlad blindhet, när Linton försöker bunta ihop demokratiskt oförvitliga socialistledare med populister som Argentinas Kirchner och Venezuelas Chávez. Den väsentliga skillnaden mellan de demokratiska ledarna och Chávez-Kirchner är inte de senares relationer till Kuba, utan deras långfingrade interventioner i rättsapparaten och deras trakasserier mot massmedierna.
Polemik är en
genre med gamla anor. Det räcker inte att vara arg. Hellre än att fäkta vilt omkring sig bör man beväpna sig med något vasst, annars kan det tilltänkta offret få skrattarna på sin sida. Lintons verktyg är trubbiga. Hans inledning är omöjlig att bena upp. Adjektivet "förflugen" har han inte förstått. Artikeln vimlar av stilblommor.
Det är en olycka att andfådda partigängare anlitas så ofta för att kommentera världshändelser. Sverige har många latin-amerikaforskare av yppersta världsklass, men de som lägger ut texten då det smäller är nästan alla apologeter och förenklare. När hörde någon senast Carlos Vidales, Mats Lundahl eller Magnus Mörner ge bakgrunden till en latinamerikahändelse i radions symposier? Ju mer nyanserat, kunnigt och försiktigt en kännare tonar fram - desto sämre är hans utsikter att vinna en plats vid debattbordet. Hellre då bloggande sluggers som inte låter sig generas av fakta, men som river upp röken och dammet som i dag värderas högre än insikt och överblick.
Det uppmuntrande med dagens Latinamerika är att det uppstått en demokratisk vänster, som utan våldsromantik och populistiska förförelsekonster gjutit nytt liv i den politiska kulturen. Är det inte underligt att dessa röner mindre entusiasm än maktmänniskor och estradörer som Castro och Chávez? Det är svårt att värja sig mot misstanken att skäll på USA och revolutionära floskler värmer en del "progressiva" hjärtan mer än träget socialistiskt reformarbete.
Nathan Shachar är DN:s latinamerikakorrespondent
