I barnkulturen tar den unga flickan alltjämt gestalt som en kunglig prinsessa. Men vem är hon och vad står hon för? Hela sommaren kliver ungkulturens skribenter omkring i prinsesstårtan och hittar alla ingredienser till den brokiga myten. I dag skriver Kajsa Bergström om Rapunzel.
Första gången jag stod inför Stockholms slott var jag fem år gammal och besviken. Jag hade varit förväntansfull på vägen dit, men trodde väl på plats inte mina ögon när jag insåg att slottet utgjordes av något slags jättestor...låda. Där fanns vare sig en ordentlig vallgrav med tillhörande vindbrygga, några tinnar eller ett endaste runt, högt prinsesstorn. Med tanke på att både kronprinsessan Victoria och den då rätt färska lilla bebisprinsessan Madeleine behövde någonstans att bo var det inte bara märkligt, utan obegripligt. Att det alls existerade livs levande prinsessor var ju ett säkert bevis för vad jag redan visste: att det som finns i sagor finns på riktigt, om än alltid någon annanstans. Och i sagor bor prinsessor i torn. Företrädesvis låsta sådana.
Den klassiska föreställningen om prinsessan inlåst i sin ensliga kampanil var och är jag inte ensam om. Men även om man lämnar livs levande prinsessor därhän och fokuserar på de gamla folksagorna är den en smula missvisande. En av de få strikt tornboende och kanske den mest berömda är den förra året nylanserade Rapunzel (Trassel, Disney 2010). Med undantag för henne bor de allra flesta sagoprinsessor i högst ordinära slott, små stugor i skogen eller helt vanliga hus och är sällan fullt så passiva som 1800-talets borgerligt nervösa omredigering av många sagor har lett oss att tro.
Trots detta (och trots min nedslående slottsvisit), satt jag ofta med tungan i mungipan och ritade ytterst genusnormativa sköna prinsessor i höga torn, dit de förvisats av en oförstående omvärld. Jag fantiserade om hur mina trötta små hårtestar skulle vara en gyllene man, i vilken en diffus prinsgestalt skulle kunna klättra upp till mitt fönster och befria mig från barndomens bojor. Vad jag skulle göra med min räddare när han väl utfört sin uppgift och ja, räddat mig, ingick i sagans svepande och så levde de lyckliga... och var inget jag närmare bekymrade mig över. Det var nämligen inte prinsen, utan den romantiska fångenskapen jag ville åt. Offerrollen. Att få förvandla den vardagliga självupplevda orättvisa som till exempel jobbiga småbröder eller en tråkig sommarlovsdag kunde medföra till storartad utsatthet, där jag med högburet huvud inväntade befrielsen: vuxenblivandet.
Tornet belyser i sagan vuxenhetens dubbla roll som fångvaktare och beskyddare. Det lånar därför tacksamt ut sig till symbol för barnets väntan; en bild av själva barndomen. Befrielsen – hur efterlängtad den än kan vara – innebär ju om den fullbordas att byta det säkra, instängda och regelbundna, mot den autonomi och osäkerhet som väntar varje barn som lyckas växa upp och hitta nyckeln ut. Det är en symbolik och en grundläggande längtan som vare sig är, eller har varit, exklusiv för små flickor. Det är den okända världen utanför tornet som på många sätt har vuxit och förändrats sedan folksagorna en gång i tiden tog form, inte på samma drastiska vis utrymmet där inne.
Det finns numer som komplement till de klassiska sagorna en uppsjö böcker, tv-serier och filmer med busiga och företagsamma prinsessor som fäktas med drakar, befriar prinsar och gifter sig med andra prinsessor. De är en naturlig följd av en värld i förändring. Det kommer aldrig finnas för många berättelser om tillvaron eller för många roller att pröva på.
Den gamla fantasin om prinsessan i tornet, den inlåsta, väntande, förknippas lätt med en daterad kvinnoroll och förvisas gärna när tillfälle ges från den politiskt medvetna barnlitteraturen.
När ivern att ge flickor rätt till agentskap i sina egna liv tar sig uttryck i en önskan av att jämna alla passiviserande torn med marken, avslöjar det en sorgligt fantasilös och endimensionell syn på såväl sagorna själva. Det är sällan barnen själva, utan vuxenvärlden, som brister i sin tilltro till barnens egen förmåga till magiskt tänkande och fri identifikation.
"Sagan [...] varken suggererar, kräver eller säger till. I sagan förmedlas allt underförstått och i symbolisk form", skriver professorn och barnpsykologen Bruno Bettelheim i Sagornas förtrollade värld (1979).
Inom de trygga ramar som sagoformeln utgör har varje barn ett smörgåsbord av möjligheter. Barnet får lov att pröva en mängd olika kostymer för att se vilken som passar bäst just då, men det får också i fantasin pröva sina vingar och kasta sig handlöst ut mot ett (än så länge någorlunda garanterat) lyckligt slut. I den inre sagan är rätten till passivitet och längtan lika nödvändig som rätten till handlande; det ena förutsätter till och med det andra. Den vuxen som förstår att barnets frigörelse och autonomi är en nödvändig konsekvens av uppväxandet, kommer förhoppningsvis också inse att det första steget på vägen är att tro på fantasins förmåga och hjälpa barnet finna den.
Varje barn (och varje vuxen) förtjänar att förstå att både sagan och jaget rymmer alla aspekter: prinsen, prinsessan, chansen att få slåss mot draken och lyxen att sitta och drömma i ett utsirat gotiskt tornfönster i väntan på en räddning av än så länge okänd karaktär.
Kajsa Bergström
kulturen@expressen.se
