Man kan inget annat säga än att det är ett hejdlöst välsjunget triangeldrama som spelas på Kungliga operans scen just nu i Flickan från västern med den goda Minnie, sopranen Nina Stemme, den snygge Johnson, tenoren Aleksandrs Antonenko och den onde sheriffen, barytonen John Lundgren. Alla lika akuta, höjdsäkra och expansiva sångare. Det är bara att luta sig tillbaka och åka en Puccini-tripp med den testosteron­stinna manskören och hovkapellet som så ­passionerat framför denna smäktande "americana" under ledning av Pier Giorgio Morandi. Referenserna till stumfilm och spaghettivästern får publiken av fnittra av förtjusning redan när Nina Stemme efter förtexterna (!) spränger fram över prärien till häst och gör en entré vars underhållningsvärde skulle spolieras om jag avslöjade den.
I centrum för den här corny Puccinioperan står alltså Nina Stemmes saloonvärdinna i guldruschens Kalifornien.
Runt henne rör sig hem­längtande, lycksökande, oroliga män som söker stundliga kickar i form av sprit, spel och good ol' lynching. Att Minnie är oskuld och har bibelskola i baren är ett uttryck för Puccinis svaghet för madonnor.

Realismen hålls på avstånd genom att flera scener live­projiceras som svartvit film bakom sångarna. En annan lek med konstarterna är det bakre rum som i förstone ser ut att vara Minnies kontor men som också är en loge där stjärnan förbereder sig för nästa entré. Regissören Christof Loy och scenografen Herbert Murauer håller på så vis verket i från sig så att också vi kan betrakta det med välbehövlig distans.
På tankestoffets absoluta bakgård befinner sig dock indianerna Billy Jackrabbit och hans kvinna Wowkle.
Huvudsakligen kommunicerar de med Kalle Anka-indianska: "Ugh". Första gången är det komiskt, därför att det är så urbota mossigt, och kan passera i kombination med Puccinis uppfattning om vad som är amerikansk folkton, men sedan sätter man skrattet i halsen. Wowkle som arbetar hemma hos Minnie behandlas som luft. Det är trovärdigt.
Men att hon när ingen ser njutningsfullt skulle borra ner näsan i den vite mannens rock avspeglar bara den vite mannens uppblåsta självbild. Man blir påmind om var man är och att "ugh" innehåller samma fördomsfullhet som ordet neger.
Förra gången en lysande sopran bestämde repertoaren på Kungliga operan var det Katarina Dalayman som valde att göra Carmen. Det blev inte heller särskilt angelägen opera. Bortsett från de sanslösa sångprestationerna.