Svenska feminister är ”moraliskt medskyldiga till misshandel och mord”, skrev Lisbeth Lindeborg i Expressen i onsdags. Det är att ta i, men nog har vi lidit av beröringsskräck inför det våld som förekommer i vissa miljöer, inom vissa varianter av patriarkala, ofta segregerade familjer. Hit hör också andra sorters tvång och restriktioner, som att var fjärde utlandsfödda flicka inte deltar i skolans idrott, sim- eller sexualundervisning (DN i går).
Det har ändå hänt att vi numera kan tala om det här slagets företeelser som något som sker i hederns namn. I ”kulturer” eller snarare familjestrukturer där kvinnors kyskhet är central för kollektivet och religionen ofta spelar stor roll. Religionen är för det mesta en sträng form av islam, och familjen kan ha asiatiska eller afrikanska rötter.
När morden på Pela Atroshi (1999) och Fadime Sahindal (2002) fick det officiella Sverige att börja diskutera dessa förhållanden högg rasister, islamofober och sverigedemokrater direkt. Inte så konstigt att många feminister då varnade för rasifiering och underströk att patriarkatet finns, verkar och slår över hela världen, även i svensksvenska miljöer – ”samma talibaner här som där”.
Tillsammans med kvinnorörelsens nedärvda konflikträdsla paralyserade rasismrisken verkligen diskussionerna i flera år. Men det har börjat lossna, mycket tack vare feminister med ickeeuropeiska rötter. Det märks inte minst nu i samband med kvinnodagen (som kanske fyller 100 år i år, det beror på hur man räknar, och var: i USA eller Europa).
Det har väl heller aldrig arrangerats så många aktiviteter som i år. Utmärkande är de många internationella inslagen, liksom flera aktioner och debatter som gäller hedersrelaterade problem – se också samtalet om hedersvåld på Beckman, Ohlson och Can, svt.se, och det växande nätverket på minheder.nu.
På ABF Stockholm har feministvåren blommat i kapp med vintergäcken en hel månad. Jag har varit där och lyssnat på bland andra Österrikes feministförfattare nummer två efter Jelinek – Marlene Streeruwitz – och isländska Kristin Ómarsdóttir. Häromveckan bevistade jag Kommittén för försvar av iranska kvinnors rättigheter med fleras konferens om såväl könsapartheiden i Iran, det ökade kvinnoförtrycket i Irak som hedersproblematik i Sverige (även om där var fler persiska män än gulhåriga feminister). Och jag hade hoppats att i går kunnat se Parvin Ardalan få Olof Palme-priset, men där hann ju den iranska repressionen före.
Ett annat utlandsbesök är Berit Ås, den norska nestorn med härskarteknikerna, som Ami Lönnroth har skrivit en sällsynt skarp och rolig intervjubok om: Förbannad är jag ganska ofta (Ordfront).
Svensk kvinnorörelses inomsvenska, medelklassiga karaktär har spruckit upp i flera ansikten. Minerna må vara arga eller glada, men det roliga är att de är många – och olika.
