Jag har aldrig haft ett ord att säga om Lars Vilks. Och jag tänker inte säga något nu heller. Han betraktar ju varje reaktion på någon av hans provokationer som ett led i ett pågående konst­projekt. Och så tillmötes­gående tänker jag inte vara. Vilks får ro sina projekt i land utan min medverkan. Tvärtom tänker jag använda Vilks som ett led i mitt eget pågående projekt att fylla den här spalten.

Jag tänker hävda konstens rätt att bedriva undersökningar var man önskar. Att bibehålla konsten är att understryka det fiktiva. Konsten är aldrig "på riktigt" utan alltid med reservationen "som om".

Någon kanske känner igen ovanstående meningar som ordagranna citat ur Lars Vilks blogg. Utan såväl citationstecken som angivande av källan. Det är i så fall helt korrekt.

Med sådana stölder är det väl ingen konst att fylla spalten, säger ni. Det kan det förvisso ligga en del i. Det går i alla fall betydligt fortare, om än inte lika fort som att rita en rondellhund. Men en konst är det likafullt. Det gäller ju för det första att komma på en så pass smart idé. Om jag kallar den en ready-made à la Duchamp eller Warhol, blir den ännu smartare. Och konstnärligare.

Lars Vilks ska i kommande vecka delta i den islamofobiska organisationen Sions konferens i New York. Han ser deltagandet som ett led i sitt konst­projekt. Nu har det också blivit ett led i mitt spalt­utfyllnadsprojekt.

Jag har inga synpunkter på vilka sammanhang Vilks väljer att synas i. Sammanhanget är hans eget val. Valet är hans eget kast. Kastet är hans egen värdighet. Värdigheten är hans eget omdöme. Om­dömet är hans egen frihet. Friheten är hans eget utrymme.

För min del är utrymmet nu slut. Tack, Lasse, för din benägna medverkan.