Malte Persson läser Fjodor Dostojevskijs En underjordisk dagbok.
En underjordisk dagbok heter i nyöversättning den bok av Dostojevskij som brukade heta Anteckningar från källarhålet. Jag är inte alldeles övertygad om att titelbytet är en förbättring, och översättningen är så olik den föregående (Ulla Roseens från 1985) att det skulle kunna bli ämnet för en avhandling.
Inte desto mindre är boken direkt igenkännbar som samma bok, samma klassiker.
Det är samma besvärliga person som för ordet, som redogör för sin syn på världen och för några händelser i St Petersburg. Han är själva prototypen för otaliga andra fiktiva outsiders som följt honom, från Roquentin i Sartres Äcklet till Travis Bickle i filmen Taxi driver. Men det är också en människotyp som, precis som Dostojevskij säger, även har sin motsvarighet i verkligheten. Kanske är den inte ens fullständigt utrotad i arbetslinjens sköna nya Sverige.
Källarmänniskan tänker hellre än arbetar. Han försvarar den fria viljan gentemot förnufts- och nyttotänkande, men ger själv knappast intryck av att vara fri när han tvångsmässigt alltid väljer att göra varje dålig situation värre. Hans försök att dra sig undan i ensamhet gör honom bara än mer besatt av de få människor han träffar. Han är oupphörligen kränkt och obegränsat långsint.
Oavsett om det beror på att man kan identifiera sig eller ej, så har detta alltid gjort intryck. Boken blev Dostojevskijs genombrott och har för många senare läsare varit en första ingång till författarskapet. (Nyligen publicerades på svenska för övrigt även Vinteranteckningar om sommarintryck, en reseskildring som kan ses som en förstudie till En underjordisk dagbok.)
Men de olika översättningarna förtjänar som sagt ytterligare uppmärksamhet. I Roseens version löd inledningsorden: ”Jag är en sjuk människa… Jag är en ond människa.” Lönnqvist skriver: ”Jag är en sjuk människa… arg och elak.” Hon har valt att offra den retoriska upprepningseffekten. I stället förmedlar hon mer av innehållet i ett ord som orsakar problem för båda översättarna på bokens första sidor, och som kan översättas både som ”arg”, ”ond” och ”elak”.
Och så fortsätter det, med helt olika ordval och konstruktioner i nästan varje mening. Nyöversättningen är nervigare, den gamla mer välflytande. Vilket som är mest troget Dostojevskijs anda kan jag, i brist på ryskakunskaper, inte säga.
En del underligheter i Lönnqvists nya version kan jag dock inte undgå att notera – bland annat saknas författarens inledande och avslutande fotnoter.
Oavsett vilken utgåva man väljer att läsa, förblir dock boken aktuell. Tänkte jag säga. Men hela idén om ”aktualitet” är förstås också den en nyttoinriktad värdering som en källarmänniska med viss rätt kunde ifrågasätta.
