Den visuella populärkultur som vi fortfarande titulerar med det stofila 1900-talsordet ”television” har aldrig varit större än i dag, vare sig som industri eller som konstform. Och det är remarkabelt hur mycket av den som faktiskt formats först de senaste tio åren. Betänk att det 2007 fortfarande inte fanns en enda tiominuters-sitcom. Att nyhetsprogrammen fortfarande var halvtimmeslånga och större än satirshowerna. Att folk fortfarande kollade på ”talking heads”-program stillasittande i vardagsrummen. Att HDTV-skärmarna fortfarande var så obesudlade av serveruppkopplade kontrollsystem att det inte existerade någon marknad för svindyra, fem år gamla ”vintage”-apparater.
Och att Parlamentet – Sveriges största dagliga satirshow – för tio år sedan gick mot nedläggning som gubbsexistiskt lågvattenmärke!
När TV4-vd:n Crille Andersson personligen återbördade Parlamentet 2014 var det bara ett av flertalet genidrag under hans första år på posten, som lyfte TV4 förbi BBC-ägda SVT, MTG:s Tre och Canal Digital. 1,5 miljoner svenskar följer Ali Esbatis Parlamentet i år – långt bättre än SVT:s toppnotering med Fredrik Lindströms Antikrundan. Och just Parlamentet är det bästa exemplet på hur Crille Andersson – för tio år sedan utskälld för lekprogrammet Snyggast i klassen, i dag rankad som Sveriges främste tv-kreatör – spinner guldtråd där andra spinner sockervadd.
För det första lyckas Parlamentet översätta den stora amerikanska satirtrenden till svenska. Precis som Comedy Centrals franchise-bjässar The Daily Show och Colbert Report är Parlamentet de yngre målgruppernas främsta nyhetskälla, med sändning varje kväll, dagsaktuella debattgäster och knivskarpa manus av en författarstab gränsande till tankesmedja.
För det andra flirtar Parlamentet – inte minst genom Robert Gustafssons och Babben Larssons stående inslag – med den stora ”gubbrocktrenden” i tv-världen just nu. För tio år sen fanns bara Star Trek och deras ”trekkies”, i dag turnerar dussintals gamla ”original-caster” med jippoaktiga framträdanden mellan inspelningarna av påkostade comeback-säsonger. Frånsett Kiefer Sutherlands comeback som Jack Bauer (efter att ha varit död i fem 24-säsonger) är årets mest omdiskuterade tv-event i USA återkomsten av Sopranos, med handlingen flyttad till fängelsemiljö och pensionärs-Florida – och man tänker på Parlamentet-meta-sketchen där Robert Gustafsson, i rollen som Anders S Nilsson, försöker få Babben Larsson, i rollen som ett orörligt långvårdspaket, att klä av sig.
För det tredje lyckas Crille Anderssons och Ali Esbatis Parlamentet med konststycket att vara lika stort på alla plattformar, en förutsättning för att nå masspublik i dag: antalet tittare är jämnt fördelat över digital-tv, stream-tv, webb-abonnemang, portalpaket, online-singelköp och mobilplattformar. Och, för det fjärde: huvudsponsor för Parlamentet är Frihembio.se, landets största försäljare av upprenoverad, DRM-fri vintage-elektronik. Ett kontroversiellt affärspartnerskap som Crille Andersson försvarat i flera debattartiklar, men som inte har förankring ens i hans egen TV4-styrelse. Men så är också den svenska tv-branschen i sin litenhet – och efter Thomas Bodströms ministerstyre sedan 2010 – alltför uppbunden av de USA-styrda hardware-avtalen, och tar inte del i den internationella public service-motrörelsen, med storaktörer som Democracy Player och FreeJoost, där till och med Hollywood av nöd interagerar med fria fildelningskanaler. Däremot vägrar alltså Hollywood, Microsoft och Apple att släppa hårdvarugreppet, vilket gjort att lite äldre tv-skärmar, utan unika IPv6-nummer, i nyskick kostar dubbelt så mycket som en modern SED-tv.
Följaktligen har tv-kapningen blivit vår tids piratkopiering: bara timmar efter att industrin uppdaterat sina vattenmärken (eller ”brännmärkningar”, för att citera kulturminister Rasmus Fleischer) finns det mesta i tv-utbudet tillgängligt antingen via ”stream-jacking” eller via det gigantiska Usenet och dess sydostasiatiska superservrar. Det är också här – på Usenet, eller Joosts och MySpaceTV:s utmarker – de stora tv-bolagen agerar likt förra seklets skivbolag: med A&R-scouter på talangjakt i en tjattrande värld av skolsändningar, kompisgängshower, illegala spoof-cut-ups, lokala realitykanaler och regional scendramatik och nyhetssatir.
Det är här utvecklingen gått mot de kortare, snabbare, tajtare formaten. Att sitcoms i dag snittar på tio minuter beror inte bara på oberoendet av den gamla tablåordningen, där allt skulle passas in på hel- och halvtimmar, och på att sponsringen i dag är produktplacerad eller kopplad till hårdvarumarknaden. Det har också en kreativ startpunkt i 00-talets banbrytande animationskanal Adult Swim.
Men än viktigare, av det som skedde runt 2007, var att kabelkanalen VH1 startade Acceptable TV med Jack Black och amatörer i jämställda kreatörsroller. Det vi så ofta ser i dag – hitserier från okända amatörer eller halvproffs direkt på communitykanalerna – fanns före 2007 blott i några få embryonala former: i ”machinima”-kulturen, där tv-spels-fans dramatiserade tv-serier med sina spelkonsoler, och på YouTube. Men med Acceptable TV spreds det ”demokratiska” tv-skapandet för första gången i en bred kommersiell kanal, vilket snart ledde till svenska satsningar som Tre:s långkörare Mitt klipp och TV4:s FejmTV, som ju i dag är den allra största av TV4:s 23 kanaler.
Men den för mig viktigaste skillnaden, jämfört med 2007, är tv-kritikernas uppgradering från såsiga soffpotatisar som skrev med vänsterhanden och zappade med högern (och som skulle representera en genomsnittligt okunnig tittare) till dagens finkulturstatus.
Årets Guldhaggegala må ha gått i förväntningarnas tecken, med priser till Parlamentet, Crille Andersson och mig själv (min femte Guldhagge för ”viktigaste vetenskapliga insats inom tv-journalistik”) men låt mig ändå höja min segerskål till det oförutsägbara! Televisionen upphör aldrig att utvecklas och förvåna.
KJELL HÄGLUND
Kjell Häglund är redaktionschef på Residence och tv-kritiker
