Förra veckan släppte den amerikanska rymdstyrelsen Nasa en bild

sammansatt av över 800 fotografier från planeten Mars, som

photoshoppats ihop till ett panorama: en vy över en dal som den skulle

se ut om man var på Mars på utflykt och satt och blickade ut över

planetens ökenlika yta, skimrande metalliskt i rött och grönt.

Det låter mer spännande än vad det ser ut. Mars har blivit en så stark

symbol för det outforskade, att vi i vårt kollektiva

populärkulturmedvetna har föreställningar som verkligheten har svårt

att överträffa.

Alla klassiska science fiction-författare har fantiserat om den röda

planeten. Det var från Mars rymdvarelserna kom i Världarnas krig, och

det var från Mars den klassiska publikationen En ding ding värld under

min uppväxt rapporterade om att allt från djupfrysta bebisar till

Elvis Presley hade påträffats.

Vid en första anblick ser Nasas foto ut som en Instagram-bild från en

skräpig rymdpicknick. Man får höja blicken från rymdfordonsparken i

förgrunden, till horisontlinjen, för att den episka känsla som är

bilden värdig ska infinna sig. Men då blir den som en 2000-talets

pendang till Caspar David Friedrichs målning av en munk på en strand,

drabbande sublim under sin bedrägliga enkelhet.

Hos Friedrich handlade det i sann romantisk anda om människans

litenhet mot naturen, eller mot Gud. Eller om man så vill: ett inre

landskap, själsliga arealer redo att utforskas. I Nasas bild

konfronteras man med precis detsamma, gestaltat av samma enkla

horisontlinje som hos Friedrich, vilket för tankarna till mer

existentiella rymdberättelser, som Solaris eller 2001.

Så här ser det som ligger bortom vår verklighet ut i dag. Den yttersta

utposten, det fullständigt främmande. Men åh vad snyggt det hade varit

om någon hade städat undan leksakerna.