Förra veckan släppte den amerikanska rymdstyrelsen Nasa en bildsammansatt av över 800 fotografier från planeten Mars, som photoshoppats ihop till ett panorama: en vy över en dal som den skulle se ut om man var på Mars på utflykt och satt och blickade ut över planetens ökenlika yta, skimrande metalliskt i rött och grönt.

Det låter mer spännande än vad det ser ut. Mars har blivit en så stark symbol för det outforskade, att vi i vårt kollektiva populärkulturmedvetna har föreställningar som verkligheten har svårt att överträffa.

Alla klassiska science fiction-författare har fantiserat om den röda planeten. Det var från Mars rymdvarelserna kom i Världarnas krig, och det var från Mars den klassiska publikationen En ding ding värld under min uppväxt rapporterade om att allt från djupfrysta bebisar till Elvis Presley hade påträffats.

Vid en första anblick ser Nasas foto ut som en Instagram-bild från en skräpig Mars rymdpicknick. Man får höja blicken från rymdfordonsparken i förgrunden, till horisontlinjen, för att den episka känsla som är bilden värdig ska infinna sig. Men då blir den som en 2000-talets pendang till Caspar David Friedrichs målning av en munk på en strand, drabbande sublim under sin bedrägliga enkelhet.

Hos Friedrich handlade det i sann romantisk anda om människans litenhet mot naturen, eller mot Gud. Eller om man så vill: ett inre landskap, själsliga arealer redo att utforskas. I Nasas bild konfronteras man med precis detsamma, gestaltat av samma enkla horisontlinje som hos Friedrich, vilket för tankarna till mer existentiella rymdberättelser, som Solaris eller 2001. C D Friedrichs tavla

Så här ser det som ligger bortom vår verklighet ut idag. Den yttersta utposten, det fullständigt främmande. Men åh, vad snyggt det hade varit om någon hade städat undan leksakerna.