Googles affärsidé är att göra all information tillgänglig för alla, hela tiden och överallt. Om företaget lyckas innebär det stora problem för deckargenren, vars ledtrådsekonomi bygger på ständig informationsbrist.
Kriminalfilmen befinner sig redan i en informationsteknologisk identitetskris.
Vem behöver en piprökande privatdetektiv när det finns ip-sökande hackers?
I nya filmen
Män som hatar kvinnor (premiär på fredag), efter Stieg Larssons bästsäljare, lever deckarmannen på internetgenerationens nåder.
Deckare brukar börja med att ett lik presenteras, varpå hjälten förhör misstänkta, samlar in ledtrådar och kommer fram till en slutsats. Så även i
Män som hatar kvinnor, där journalisten Mikael Blomkvist anlitas för att lösa ett mordfall. Det är en dramaturgi som fungerar bra när ledtrådarna finns utplacerade i ödsliga hus, i dammiga pärmar och i gamla tanters innersta minnesvrår.
Men när informationssökandet flyttar från hembesöket till hemdatorn uppstår komplikationer - hur spännande är det att kolla på någon som sitter och knappar på ett tangentbord?
Därför finns visuellt och dramatiskt uppiggande klichéer som inbrott, smygande och skjutvapen med i
Män som hatar kvinnor. Men det är först när20-nånting-hackaren Lisbeth Salander känner för att hjälpa till som gåtan börjar klarna. Hennes internetkompetens gränsar till omnipotens. Mikael Blomkvist söker särskrivet på "vanger koncernen" (och hittar en stor mängd svartvita arkivfotografier). Lisbeth Salander samkör databaser, krossar brandväggar och länsar bankkonton (och hittar precis vad hon vill).
Men tangentbordets visuella fattigdom är inte den digitaliserade deckarens största problem - det är hackerns allsmäktighet. När informationstillgången är omedelbar och perfekt finns inget att långsamt rota sig fram till. Allt finns ju där direkt. Hur gör man en spännande film på två och en halv timme då?
Regissören Niels Arden Oplev tycks medveten om problemet, och har tonat ner den litterära förlagans nätberoende med motiveringen "att någon skulle ha lagt ut en polisrapport från 1954 är ju inte särskilt trovärdigt". Män som hatar kvinnor lider ändå av att Blomkvists svettiga deckaransträngningar ter sig så uddlösa i ljuset av Salanders nonchalanta dataintrång.
Blomkvist må vara en prisad grävande journalist, men hans analoga kompetens kommer inte att vara efterfrågad särskilt länge till.
Som tur är finns den sista pusselbiten i
Män som hatar kvinnor inte online, utan i ett gammalt dammigt bolagsarkiv. Så ännu är vi inte där, ännu har Google en del kvar att scanna. Men när det sista arkivet digitaliserats, kan vi arkivera deckaren för gott.
Jonas Holmberg
kulturen@expressen.se
