MarieLouise Samuelsson ser en KD-ledare falla på eget grepp.
Svajiga opinionssiffror förstärker svajigt politikerspråk, det visade Mona Sahlins minnesord om Michael Jackson på debattsajten Newsmill: ”När blir normaliteten sedd som det kufiska? När blir likheten betraktad som det annorlunda? Det är i alla fall vad jag vill vara en del i kampen för. Att vi skall kunna säga, med all ärlighet i världen, att han eller hon gillar vi för att hon eller han inte är som mig.”
Och när man försökt ta ut satsdelar och andemening ur den texten var det dags för ett större skov av gungigt tankegods, från partiledare i trängt opinionsläge. Göran Hägglund bottenskrapade – i ett Almedalstal och därefter på ovan nämnda debattsajt i måndags – populismförrådet och frambesvärjde ”kulturvänstern”. Som, enligt Hägglund, ”alltid hittar fel” på ”verklighetens folk” lika med ”alla svenskar som lever på ett sätt som vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest.”
”Kulturvänstern” visar sig i ”kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit.”
Den icke-familjebildande, icke-arbetande, icke-semestrande kravall-och-bullshitvänstern står i vägen för kvalitet, vilket listigt nog inte exemplifieras med deckare eller kändisfixering, utan, naturligtvis, med Anna Odell och graffiti.
Motivet är välbekant, man ser tyvärr vad Hägglunds rejäla tavla föreställer; politiker i ljuset av rättrådighetens sol, ännu en reproduktion av konstruerade motsättningar, å ena sidan en degenererad medie-och-kulturelit, å andra sidan det sunda folket.
I Hägglunds ”kulturvänster” ingår också ”krönikörerna” som talar om för verklighetens folk att ”de ska skämmas för att de är inskränkta” samt ”teaterregissörerna”, som ”talar om för dem (verklighetsfolket) att deras tillvaro är falsk och förljugen”. Frågan är om de grälla generaliseringarna enbart ska förklaras med fyraprocents-desperation eller om KD-ledaren anslutit sig till KDU:s militanta antiliberalism.
Men om Hägglund själv besatt den bildning han efterlyser skulle han känna igen sina resonemang från ett förflutet som förskräcker, då larm om kulturens förfall stämplade, exempelvis, Henrik Ibsen och Émile Zola som uttryck för dekadens.
Politiker som frestas att tala om ”folket” relaterat till kulturpolitik behöver en särskild skönlitterär kanon. På läslistan är Sebastian Haffners En tysk mans historia given, med Ingemar Karlssons och Arne Ruths Samhället som teater – estetik och politik i tredje riket som bredvidläsning.
Hägglunds egna ord kan fungera som fotnot: ”Att ”väcka debatt” har kommit att bli en branschursäkt för precis vilka billigheter som helst.”
