En stat fyller 60 år. En stor händelse? Något att fira?
Tja, på svenska kultursidor uppmärksammas i alla fall årtalet. Det talas ömsom högstämt ömsom indignerat om hur ett hemlöst folk fick ett hem, om den enda demokratin i regionen, om ett land vars existens dagligen ifrågasätts, om ensidigt aggressiva svenska medier. Det hela grundas retoriskt i soliga vittnesmål från Tel Aviv, och hänvisningar till författare som Amos Oz och Chaim Bialik.

Ockuperade områden fyller inte år. Dels, antar jag, för att deras status är så diffus (när inleddes egentligen den israeliska ockupationen? vad exakt är ockuperat? utvidgas inte de ockuperade områdena dagligen?), dels för att det är så mycket trevligare att tala om det andra – assimilation, möten över gränserna, den ekonomiska framgångssagan och så vidare. Det får man leva med under ett jubileum, även om man inte håller med om allt som skrivs.
Men när Dilsa Demirbag-Sten (Expressen 13/5) hävdar att Israel har ”fred och samverkan som högsta prioritet på sin politiska agenda” så får det helt enkelt inte stå oemotsagt. ”För den som besökt landet är detta ett ofrånkomligt faktum som genomsyrar allt liv i Israel”, fortsätter hon.
För den som besökt Palestina är hennes bild inget annat än ett öppet hån. Ett hån mot en befolkning vars livsvillkor för varje dag blir alltmer hopplösa, vars rörelsefrihet begränsas inte bara av en mur som uppförs av Israel på palestinsk mark, vars rättigheter försvaras i FN-resolution efter FN-resolution utan att det får några konsekvenser för Israels agerande.
Fira på, men sluta kalla ockupationspolitik och övergrepp för ”fred och samverkan”!