Andreas Nordström retar upp sig på murvel-klyschorna i SVT:s nya dramaserie.
När jag sitter här och spiller bulgur från lunchsalladen i tangentbordet är det svårt att föreställa sig att jag utgör en del av en samhällelig maktfaktor. Men jag gör ju tydligen det. Även om inte särskilt många läser det här, så gör i alla fall du det. Du lyssnar. Det innebär makt.
Och det är förstås det som förhäxar regissörer och manusförfattare så till den grad att de inte kan sluta göra film och tv om journalister. Trots att de hatar oss.
Från 1903 års Delivering the newspapers, via Citizen Kane, till Sprängaren har journalisten framställts som en sorglig figur. I bästa fall försupen övertidsknarkare. I sämsta fall en samvetslös skurk.
När Danny DeVito regisserade sin film om Jimmy Hoffa instruerade han en skådespelare som satts att spela reporter att agera som om han ”supit och knullat runt hela natten”.
Joe Saltzman, professor i journalistik vid University of Southern California, har plöjt sig igenom över 2 500 filmer där det figurerar journalister. För forskningens räkning såg han Die hard tio gånger på bio. Där förekommer en utseendefixerad hyena till tv-reporter som Bruce Willis fru knockar i slutscenen.
– Varje gång jublade publiken som om man mördat Saddam Hussein, konstaterar Saltzman.
SVT:s dramaserie 183 dagar ansluter sig till traditionen av passivt aggressiva framställningar. I centrum står fem unga som vacklar ut i tillvaron efter att ha deltagit i dokusåpan HUS-1. Men det är en lömsk kvällstidningsreporter med svalt leende som är drivkraften för dramatiken. Ständigt närvarande, helst långsamt framglidande med kisande blick i en bil, manipulerar och trixar hon för att lura fram löpsedlar ur de arma unga. Ungefär som trollkarlen plockar fram mynt bakom öronen på sin publik. Allt för att hålla de smutsiga synergierna mellan dokusåpaskådis och kvällspress vid liv.
Jag har inget problem med det här. Tvärtom. Det är ett friskhetstecken. Som kollegerna på brittiska The Sun säger: när folk börjar älska oss, då har vi problem.
Däremot blir det svårt att ta det som jag förmodar ska föreställa samhällskritik i 183 dagar på allvar när återgivningen av kvällstidningsjournalistik innehåller så många dumma fel.
Nog borde väl manusförfattare Hans Rosenfeldt veta att vi inte börjar skriva om en framgångsrik dokusåpa efter finalen. Då är det ju för sent.
Som gammal nöjeschef på SVT borde Rosenfeldt även veta att man inte, likt redaktörskarikatyren i 183 dagar, kan beställa tittarsiffror mitt under pågående sändning av ett program. Som vore siffrorna en bussola. De får man snällt vänta på till nästföljande vardag.
Med tanke på att journalister älskar att bli intervjuade mer än livet självt är alla dessa logiska luckor särskilt fåniga. Hans, det är bara att fråga, så berättar vi om oss själva och vårt jobb i timmar.
Joe Saltzman säger att filmfolk inte vet någonting om media, bortsett från att det skadar dem. Jag tror det är enklare än så. Hans Rosenfeldt har föreställt sig att han vet hur man gör en tidning, bara genom att läsa den. Precis som vi pappers-journalister tror att man vet hur man gör tv, bara genom att titta på tv.
