Finlands sak är svår

Publicerad
Uppdaterad
HELSINGFORS. I ett gammalt antikvariat några kvarter från krigsmuseet i Helsingfors hittar jag en stärkt, manglad och något dammig handduk från finska armén som i utvecklat skick närapå kan stå för sig själv, som ett mindre skyttevärn i tyg.
Den påminner lite om den kaxiga finska patriotismen, sliten men styvstärkt och med en stilla doft av gammaldags tvättmedel. Eller i alla fall om den bild vi i Sverige gärna gör oss av det hela. Här avfärdas den glödande form av fosterlandskärlek som man kan se i det östra grannlandets krigsfilmer – senast i Åke Lindmans Framom främsta linjen – oftast som allmänt otidsenlig.
I Sverige går vi gärna tillrätta med historien, läxar upp den lite. Som att det är av avgörande betydelse att vi verkligen kan lära något av det förflutna.
Några ryttarstatyer har inte rests i Stockholm på ett bra tag. Till skillnad från i Helsingfors där Mannerheim till häst placerades i centrum så sent som 1960 efter en insamling från allmänheten.

I Sverige har moralfrågor – och moraliserande – återkommit i debatten efter en tids mekande med anekdotiskt populärhistoriskt och personhistoriskt berättande. Till de ifrågasättande böckerna hör Henrik Arnstads biografi om Christian Günther, den svenske utrikesministern under beredskapstiden. Trots att Arnstad framförallt var ute efter den svenska dubbelmoralen i relation till Nazityskland och så att säga lät finnarna hänga med på släpet blev den finska reaktionen minst sagt häftig.
Bengt Lindroth, den tidigare Finlandskorren i Sveriges Radio, talar om de svenska åsiktsghettona, en offentlighet där olika kotterier tycker likadant inom respektive gruppering och där få verkliga möten följaktligen äger rum. Kanske är det också därför som förutsättningarna för den finska offentligheten verkar så främmande i Sverige, trots att ländernas historia är sällsynt sammantvinnade. Vad hade hänt med Sverige om den finska motståndsviljan inte hade varit så stark under andra världskriget? Och omvänt – hur hade det gått om svenskarna varit tuffare?

I armémuseet i Stockholm handlar utställningarna numera om kriget som socialt fenomen, åskådliggjort bland annat genom skulpturgrupper av eländigt realistiska krigsmiljöer från olika epoker.
I kontrast är krigsmuseet i Helsingfors en riktig klimatchock: nött och medfaret och med skamfilade fönsterbågar. Och helt utan hämningar när det gäller det ärorika förflutna.
En hel avdelning ägnas åt Mannerheim. Det är ridpiskor och gevär som marskalken skänkt till olika regementen, bilder från hans tid i tsarens armé och en upplysning om att han faktiskt aldrig varit särskilt förtjust i tyskarna.
Enligt en anekdot krävde Mannerheim att den tyske sambandsofficeren skulle bytas ut sedan han hade tänt sin lunchcigarett innan marskalken hade börjat blossa på sin. Genom sådana berättelser stärktes tesen att finnarna drev ett alldeles eget projekt under fortsättningskriget och att nazisterna bara råkade vara på samma ställe.
På en bild skakar Mannerheim hand med lottabossen Fanny Luukkonen. Men det är alltså inte Luukkonen som sitter staty i centrala Helsingfors. Medan Mannerheim så småningom blev en symbol för hela landet fick Lotta Svärd-rörelsen efter kriget i stället vara med och bära skulden för 20- och 30-talens konservativa anda i Finland. Enligt Tiina Kinnunen, som bland annat forskat på lottorna, blev de under efterkrigstiden syndabockar när den vita hegemonin kritiserades.
Ett exempel på detta skuldbeläggande är enligt Kinnunen romanen Okänd soldat där Väinö Linna skildrar en lotta som moraliskt fallen. I den svenska översättningen blev Linna till och med ombedd att nyansera sig och ändrade då i texten så att den inte skulle ta heder och ära av Finland. Enligt etnologen Pia Olsson var sexualmoralen en viktig och symboliskt laddad del av lottaorganisationens ideologi.
– Det var kvinnorna som symboliserade hela landets moral eller omoral. Å andra sidan ledde detta till att lottornas insats blev värderad nästan helt och hållet efter deras beteende och inte efter det konkreta arbete de utförde.
Ännu i dag är moralfrågorna det som intresserar publiken mest när det gäller lottornas historia under kriget, enligt Pia Olsson.
Under beredskapstiden skapades propagandafilmer om och av de svenska lottorna där en glad kvinnovärld visades upp med kamratskap och gemenskap som framträdande drag. De finska lottorna är snarare med på ett hörn i propagandafilmerna om den egna försvarsmakten. Det återhållna och disciplinerade i deras kroppspråk handlar enligt Tiina Kinnunen om att det var patriotiskt att visa allvar.
– När så många män föll i kriget och det var så mycket sorg var det inte passande att se glad ut.

Enligt Kinnunen
gjorde den nynationalistiska vågen efter Sovjetunionens kollaps att pendeln svängde åt andra hållet, så att lottorna i stället sågs som nästan bara goda och tappra.
Dem jag pratar med återkommer gärna till hur akademin gjort upp med den tidigare fosterländska bilden av Finlands utveckling – men att den i många stycken ändå finns kvar eller kommit igen.
Tiina Kinnunen ser också en tendens att historikerna fastnar i frågan om Finlands relation till Tyskland under världskriget och i traditionell krigshistoria i stället för att forskningen tar in nya infallsvinklar.
Generellt sett har debatterna bland historiker i Finland handlat om nya tolkningar av den den tidigare nationalistiska historieskrivningen, enligt Jani Marjanen, redaktionssekreterare för Historisk Tidskrift för Finland. Många forskare bemödade sig länge om att försöka försvara Finlands agerande i världskriget och därför fördes den viktigaste debatten under 50-60- och 70-talen om vapenbrödraskapet mellan Finland och Tyskland.
I Sverige är begreppet historikerstrid positivt laddat även om själva debatterna kan vara nog så stillsamma. I Finland är en god konflikt knappast något man ser fram emot, enligt Jani Marjanen.
– Det handlar mycket om självcensur, ett ansvarstagande om man så vill.
– Men blir det bråk så blir det med besked.
Enligt Heikki Ylikangas, snart aktuell med en bok om den sovjetiska offensiven mot Finland 1944 var det nödvändigt för landets överlevnad som nation att stå så enigt som möjligt. Finlands traumatiska historia och närhet till stormakten Sovjet har ofta hängts upp på beslutsfattarnas beskrivning av händelserna.
– Konsensustrycket var större i Finland än i Sverige. Andra tolkningar eller källor har man ej vågat sig på.

Har det stormat om någon finsk historiker så är det Heikki Ylikangas. En bok om det första finska inbördeskriget, det så kallade klubbekriget under sent 1500-tal kom 1977. Också Ylikangas verk om det avgörande slaget under inbördeskriget 1918, Vägen till Tammerfors (1993) väckte starka reaktioner. Enligt Ylikangas kan det negativa bemötandet ha handlat om att Tammerfors-boken stack hål på en hel del drömmar som närdes efter Sovjetunionens fall om att återgå till den vita historieskrivningen.
Nu fick Heikki Ylikangas Finlandiapriset för Vägen till Tammerfors och hans forskningsinriktning kan knappast kallas för perifer. Ändå är han ett exempel på de våndor som finsk historieskrivning medför. Trots att historikerna skiljdes från statsmaktens historieskrivning under 60- och 70-talen så har gapet egentligen aldrig varit särskilt stort enligt Henrik Meinander, som också han skrivit om Finlands 1900-talshistoria:
– Men i dag har den nationalistiska inställningen inte att göra med någon egentlig fanatism i historieforskningen. Däremot finns den nationalistiska slagsidan kvar genom att historiker har svårt att se den större kontexten.
Detta gäller enligt Henrik Meinander även Sverige. Neutraliteten under beredskapstiden i Sverige ses som en strikt svensk affär. Patriotismen i Finland som en finsk historia. I det avseendet har Sverige och Finland ett gemensamt problem.
– Skillnaden mellan första och andra världskriget är att det första världskriget skildras av historiker i olika länder som en gemensam tragedi medan andra världskriget utforskas som en del av den egna nationens historia.

Uppgifterna nyligen om att Finland tackat nej till erbjudandet att få tillbaka Karelen mot att man byggde upp hela landsändan igen, antyder att en viss pragmatism numera präglar den finska nationalkänslan. Även om finnarna är duktiga på sina fantomsmärtor och har ett helt ihopsjunket sovjetimperium bakom knuten planerar de inte att gå bankrutt för det.
Men den moderna rekryteringsfilm för finska armén som rullar i ett hörn i krigsmuseet i Helsingfors är packad med häftiga actionscener och mullrande musik, samt budskapet att den främsta uppgiften är att försvara landets territorium.
På gården står en halvrostig pansarvagn med en svastika målad på sidan. Några äldre tyska turister klappar eftertänksamt på den.
Och Heikki Ylikangas markerar att han för sin del ser sig som patriot i sitt historieskrivande. Tammerfors-boken har till exempel bidragit till att ett projekt startades 1996 där det blivit utrett vilka de var som försvann i inbördeskriget och vad som hänt dem.
– Utan att dra fram sanningen kan man inte vara patriot i nutidens Finland och i nutidens värld. Landet kan inte byggas på en osanning, det vill säga på de förklaringar som i och för sig jäviga samtida beslutfattare har lämnat efter sig.
– Genom att lösa traumat kan man gå vidare. Det är patriotism för mig.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag