Två fräcka norska filosofer – Jørgen Gaare och Øystein Sjaastad – öppnade för några år sedan alla fönster på vid gavel i det gamla biblioteket. Det blev tvärdrag, dammet virvlade runt och försvann ut i friska luften. De gamla volymerna på D och E – avdelningarna för filosofi och pedagogik – for ut ur sina lutande gamla hyllor. Sidorna fladdrade, vinden tjöt och spelade och for vidare in på barnavdelningen där den rörde om bland hyllorna och fick de snälla barnbibliotekarierna att förfärat och förtjust försöka hålla barnböckerna på plats, den plats där de brukade finnas, i jämnhöjd med barnen, helt åtskilda från de vuxna. Där inne ska hon finnas, den en gång så vilda Pippi Långstrump, under åren pacificerad och med de norska filosofernas ord ”ihjältolererad och ofarliggjord”.
Men det verkade, när man undersökte det hela, som om Pippi själv redan flytt ur sin trånga hylla. I tomrummet kunde man i stället se en mängd videoapparater där en gapig tecknad figur kallade sig Pippi Långstrump utan att på det minsta sätt påminna om originalet. Mjuka mjäkiga Pippi-dockor härmade en Pippi som aldrig funnits.
Var fanns Pippi Långstrump, the real one, the one and only?
Nu dånade åskan, den som enligt en gammal dansk filosof, herr K. ofta dånade så som genier brukar dåna: ”Den går mot vinden och förskräcker människorna.”
Pippi fanns redan inne den stora bibliotekssalen. Hon hade kommit loss ur den trånga ramen. Hon stormade med stormen och dånade med åskan.
”Pippi red genom den lilla staden och människorna tryckte sig ängsligt upp mot husväggarna när hon stormade förbi.”
Naturligtvis har Astrid Lindgrens Pippi Långstrump alltid varit fri och farit runt inne i den stora bibliotekssalen tillsammans med andra arketypiska hjältar, Fantomen, Robinson, Tarzan, Odysseus; inte många hjältinnor bland hjältarna, själv är hon en solitär bland flickor.
Det som de norska filosoferna för ett par år sedan gjorde, var att tussa ihop henne med Sokrates. De påstod att Pippi och Sokrates var lika varann och att boken om Pippi Långstrump var filosofisk från första raden:
”Från första ögonblicket kommer Pippi Långstrump indundrande som ett filosofiskt åskväder i den lilla idylliska småstaden och ställer saker och ting på ända. Hon är sakletare och tänkare, och hon både uttolkar världen på nytt och förändrar den.”
Vad är likheten mellan Pippi och Sokrates? Jo, Sokrates är unik. Och Pippi är unik. Ingen liknar någon annan.
(Jag tänker på den gången en okänd dam ute på stan närmade sig Astrid Lindgren:
– Å, förlåt, men ni var så förfärligt lik Astrid Lindgren!
Och Astrid svarade: ”Ja, tänk, det säger alla människor!”)
De norska filosoferna visste när de skrev sin bok att man hittar de flesta aktiva filosoferna bland barnen. Barnen frågar ständigt varför och de undrar vad människor menar med det de säger. En vuxen filosof måste hålla barnet levande inom sig och se på världen med barnets ögon, våga vara nyfiken och ständigt ställa samma svåra frågor som sexåringen vi håller i handen: Vem är jag? Vad är verkligt? Varför måste jag äta upp den äckliga gröten? Tar rymden aldrig slut? Varför måste man dö? Vem är det som bestämmer? Varför ska några bestämma och andra inte? Vem är ond och vem är god? Vem har hittat på alla orden? Varför heter det strösocker om man inte får strö det på golvet?
Nyfikenheten är drivkraften och filosofin dör när alla frågor är besvarade och den vuxna konformismen har tagit över bland kälkborgare och vanemänniskor. Det är det som har hänt i den lilla staden när Pippi kommer som en befriare. Pippi är Barnet, ”på en gång en fullständigt ociviliserad ’vargunge’ och en fullständigt överlägsen övermänniska”. I den lilla staden måste Pippi tas om hand och låsas in och kontrolleras och
uppfostras. Där råder inte det sunda förnuftet utan snusförnuftet. Snusförnuftet, menar de norska filosoferna, är en karikatyr av det sunda förnuftet.
Snusförnuftig blir man om man bara lär sig hur man ska vara på ytan. Snusförnuftet är utan fantasi, inlevelse och passion.
Pippi och Sokrates: jo, visst liknar de varandra. Båda är ständigt i rörelse och de rör sig mitt i hopen. Sokrates samlade sina ynglingar runtomkring sig, de promenerade och samtalade och hans fräcka frågor flög i luften och ingen visste säkert om svaret skulle tas emot med leende ironi eller stort allvar.
Pippi drar runt i den lilla staden omgiven av alla ungarna. Hon provocerar och irriterar och vänder uppochner på det som ansetts självklart. Hon använder sin styrka, också sin styrka i språket, sina språkmuskler, hon ställer sig på huvudet och ställer samtidigt filosofiska frågor. Hon klättrar och balanserar farligt på lina sjungande en egen häftig sång medan eldsvådan dånar och publiken hisnar och förfasar sig eller förtjusas, allt efter håg och kynne.
Det sägs – bland annat av hjärnforskaren Matti Bergström – att det i hjärnan finns ett centrum för viktlöshet som är särskilt starkt utvecklat hos barn, starkare ju mindre barnet är. Därav barnens lust att hela tiden röra sig, springa, hoppa, gunga, slänga sig mellan grenarna i ett träd. Pippi lever efter den lustprincipen, medan mycket i skolsystemet arbetar emot.
Ofta när jag umgåtts med Pippis skapare har jag känt hur mycket de båda – Pippi och Astrid – har hämtat från varann. Det lustfyllda klättrandet följde Astrid Lindgren långt över pensionsåldern: ”Det står väl inte i Mose lag att det är förbjudet för gamla kärringar att klättra i träd!”
Hos ögonläkaren var jag med när han lite beskyddande meddelade:
– Nu läser vi som vi brukar från vänster till höger.
Och Astrid uppkäftigt:
– Nä, så där läser aldrig jag. Jag läser från höger till vänster.
Som alla goda filosofer är både Pippi och Sokrates goda pedagoger och det är en fröjd att upptäcka det sokratiska hos Pippi när hon går på taket med fröken med sina luriga motfrågor. Hon kan vara en retsticka, precis som Sokrates. Det har också varit en fröjd att följa de norska filosofernas snitslade banor längs reformpedagogikens kringliga vägar där de varken missar Ellen Key eller Doktor Spock. Tänk att Key och Långstrump är så överens i sin syn på skolan i dess mest pluggiga variant.
Jag tänker på en passus hos Key, ett citat, en fransk kvickhet, som skulle passat bra i Pippis mun:
”Ni säger att ni aldrig gått i skola – och är dock så förstockat dum!”
Astrid Lindgren själv hörde aldrig till dem som sökte applåder genom att håna skolan och förlöjliga lärare. Pippis fröken kommer ganska lindrigt undan även om hon drabbas av det komiska släpljus som faller över alla dem som accepterar tingens orubbliga ordning i den lilla staden: ”Så har vi alltid haft det och så ska det förbli!”
Att inte tänka själv är för Pippi omöjligt, att tänka själv är det mantra hon viskar i barnens öron. Tro inte på fröken, på poliserna, på barnavårdsnämnden, inte heller i alla lägen på mamma och pappa! Och framför allt, tro inte på mig, för jag ljuger värst av alla!
Pippi är lyckligt befriad från föräldrar och när Kapten Långstrump äntligen dyker upp får han finna sig i att brottas med en självständig vilja som inte låter sig kuvas.
Sånt är inte ofarligt. Sokrates dömdes till döden. Pippi har mer än en gång stoppats i giftskåpet.
Var vill vi ha Astrid Lindgren denna dag? I giftskåpet eller i myssoffan?
Själv skulle hon nog svara: Inte inlåst någonstans! Jag är fri och finns alltid nära de levande barnen, alla lika unika som jag.
Ingen kan fånga ett levande barn.
Ingen kan fånga och låsa in en levande Astrid Lindgren.
Margareta Strömstedt
kulturen@expressen.se
