Lena Andersson är författare och kolumnist. Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ/IBL IBLLena Andersson är författare och kolumnist. Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ/IBL IBL
Lena Andersson är författare och kolumnist. Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ/IBL IBL
Ur "Sameblod"Ur "Sameblod"
Ur "Sameblod"
Jonas Holmberg, konstnärlig ledare på Göteborgs filmfestival och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: / GÖTEBORGS FILMFESTIVALJonas Holmberg, konstnärlig ledare på Göteborgs filmfestival och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: / GÖTEBORGS FILMFESTIVAL
Jonas Holmberg, konstnärlig ledare på Göteborgs filmfestival och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: / GÖTEBORGS FILMFESTIVAL

"Sameblods" succé beror inte på politisk korrekthet

Publicerad

Lena Andersson är fel ute när hon hävdar att filmen "Sameblod" mottagits genom ett identitetspolitiskt filter.

Jonas Holmberg protesterar mot tendensen att tolka alla kulturyttringar med minoritetsperspektiv som ett uttryck för politisk korrekthet.

I söndags belönades "Sameblod" med det finaste priset på filmfestivalen i Seattle. Juryn prisade filmen "för dess vackert nyanserade och sparsmakade porträtt av kampen för att upptäcka vem du är, både på grund av och trots vart du kommer ifrån".

Det är en välfunnen formulering, och det är just nyansrikedomen och finkänsligheten i Lene Cecilia Sparroks gestaltning av den samiska flickan Elle Marjas mångbottnade frihetskamp som har gjort Amanda Kernells stilsäkra debutfilm till en internationell succé. Kritiker och festivaljuryer i Sverige och utlandet har återkommit till hur skickligt filmen skildrar de våldsamma inre konflikter som väcks i Elle Marja när hon lämnar Sápmi för att söka nya horisonter i de södra delarna av världens modernaste land.

Därför är det svårt att förstå hur Lena Andersson i Dagens Nyheter kan förklara filmens popularitet med en konservativt nationalistisk tidsanda som förordar etnisk separation: att samer som Elle Marja ska valla renar och absolut inte plugga på universitet. Andersson medger visserligen att själva filmen vidrör ”existentiellt komplicerade fenomen”, men att mottagandet har präglats av en sådan rasistisk essentialism förklädd till strukturell antirasism, en hållning hon sedan attackerar med glasklara upplysningsfilosofiska argument.

 

LÄS MER - Gunilla Brodrej: "Sameblod" är trovärdig intill minsta fiber i kolten 

 

Samers sanna natur

Om den svenska filmkritiken hade visat sig vara indränkt i nykonservativa föreställningar om samers sanna natur vore det så klart värt att polemisera mot, men så har faktiskt inte varit fallet. Precis som för juryn i Seattle är det filmens nyansrika komplexitet som har väckt beundran hos publik, festivaljuryer och kritiker. Ingen har liksom missat att ”Sameblod” skildrar upplysningens ljusstråle – men också de smutsiga väggar den studsar mot. Filmen har mottagits som just en film om ambition och frihetslängtan. Men också om rasism. Och självhat. Och familjeband. Eller om skärningspunkten mellan samverkande maktstrukturer, om man vill prata sådan intersektionalistiska som Andersson brukar vända sig mot. 

Lena Andersson är väl inte den första att hitta på en karikerad motståndare

Lena Andersson är väl inte den första att hitta på en karikerad motståndare för att det är för jobbigt att argumentera mot de verkliga, men hennes text är ändå värd att uppmärksamma i en tid när det förs en viktig diskussion om kulturpolitiska mål. I denna debatt höjs ofta ett varningens finger för en alltför ideologiskt ambitiös kulturpolitik. På samma ledarsida som Andersson skrev till exempel Erik Helmerson om hur kulturpolitiken har reducerats till ett maskineri för att producera etablissemangsgodkända åsikter om antirasism och feminism, med konstnärer som är bättre på politiska modeord än konstnärlig gestaltning. 

 

LÄS  MER - Jonas Holmberg: Överlever konstnären Håkan Hellström sitt eget museum?

 

Hedrar Lena Andersson att hon såg filmen

Även om Helmerson överdriver är det en farhåga att ta på allvar, och ur detta perspektiv skulle ”Sameblod” kunna framstå som en spekulation i gångbar radikalitet. För någon som inte har sett den alltså. I de här sammanhangen brukar alltid den bidragsspekulerande kulturskaparens onda tvilling dyka upp: den oppositionella tyckaren som tolkar varje kulturyttring med ett minoritetsperspektiv som ett irriterande uttryck för samtidens politiskt korrekta anpasslighet. Nästan alltid utan att ha sett filmen, pjäsen eller utställningen.

I svensk filmhistoria har den samiska kulturen framför allt fungerat som en exotisk bakgrund

Det hedrar Lena Andersson att hon såg till att se ”Sameblod” innan hon skrev, men hennes text stärker ändå denna idé om ett kulturellt ekosystem indränkt i identitetspolitiskt konsensus. 

Varför är hon exempelvis så ivrig med att påpeka att den svenska statens förtryck av samerna inte alls är undangömd? ”Statens övergrepp mot samer och svenskars rasism tystas inte ner”, slår hon fast. Det stämmer inte riktigt, i alla fall inte i kontexten svensk film. ”Sameblod” är den första samiska långfilmen på tio år (och den första någonsin regisserad av en kvinna). I svensk filmhistoria har den samiska kulturen framför allt fungerat som en exotisk bakgrund, sedd ur ett mer eller mindre kolonialt utifrånperspektiv. ”Sameblod” är något nytt.

 

LÄS MER: Nils Schwartz och Lena Andersson samtalar om livet och konsten 

 

Uttjatat med lesbisk kärlek på film?

Men av någon anledning framstår vissa saker som utnötta, redan när de berättas för första gången. Det är lite som när Josefine Tengblad skulle finansiera kärleksdramat ”Kyss mig” (2011), och finansiärerna menade att det kändes uttjatat med lesbisk kärlek på film. Då hade det kommit en sådan film på 60 år. Och nu en film till om samer? Räcker det inte med ”Dansar med vargar”? 

Vi är många som önskar en kultursfär som är full av egensinniga konstnärer snarare än trendkänsliga ideologiproducenter. Men ansvaret för att inte begränsa konsten och den konstnärliga diskussionen faller inte bara på kulturpolitiker och kulturutövare, utan även curatorer, redaktörer och kritiker måste kunna se längre än till den dagspolitiska agendan. Det gäller även kritiker av kritiker på DN:s ledarsida.

 

Jonas Holmberg är medarbetare på Expressens kultursida och konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival.

Jonas Holmberg
Jonas Holmberg
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag