Förr hölls fattigt folk på plats i Sverige av lösdriverilagen. Först en bit in på 1900-talet började de okontrollerat att glida omkring. Det speglades i litteraturen. Arbetarförfattare som Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson och Artur Lundkvist hävdade rätten att sälja kroppsarbete och få frihet för pengarna.
Ingen ifrågasatte att Harry, Ivar och Artur var ”höga” författare eller att ”låga” författare fanns. Lägst ansågs den bästsäljande Sigge Stark vara. Kulturgränsen mellan ”högt” och lågt” började upplösas på 1950-talet av manliga popkonstnärer och beatpoeter, drivna av en aggressiv konsumtionsestetik.
Allen Ginsburgs dikt, precis som Coca-Cola-reklamen, hävdar individens okränkbara rätt att konsumera upplevelser. Många backpackers har sett världen med Ginsburg i ryggsäcken. I reportageboken Välkommen till paradiset visar Jenny Dielemans att de är lika smaklösa upplevelsekonsumenter som charterturisterna eller värre, eftersom de oftare än charterturister ser sig som bildningsresenärer.
Vad som i praktiken gäller är dock inte bildning utan full moon-party och fotosafari bland fattig lokalbefolkning medan man för liv och pina undviker att köpa deras handarbeten.
Glömd är också the grand tour, bildningsresan till högkulturens highlights som på 1800-talet krävdes av blivande samhällsbärare.
En samhällsbärare idag kommer inte hem från utlandet och kan franska, han kommer hem med en schysst solbränna. Smalkultur struntar han i. Han älskar fetkultur som säljer. Det är inte en fråga om tycke och smak utan om ideologi: Samhällsbäraren betraktar dig som en god konstnär eller intellektuell om du bidrar till tillväxten genom att tjäna så mycket pengar som möjligt et punctum.
Därmed blir det farligt, om du är obemedlad, att leva hederligt men anspråkslöst – att bilda dig eller skapa hellre än att köpa kök och skor. Du riskerar i högre grad än på Ivar Lo-Johanssons tid att falla över kanten och hamna i utanförskap. Det är resultatet av en politik som drivs i avsikt att få ordning på torpet och stävja lösdriveri. Metoderna är nya men incitamentet urgammalt: Överheten vill inte ha fritänkare. Den vill ha kontroll.
Det är med andra ord säkrast för en begåvad smal filmare att brödjobba med marknadsföring hellre än att gå runt på kulturstöd, varpå reklamfilmer upphöjs till konst och analyseras på kultursidor som om själva Shakespeare låg bakom. I sig är det inte fel. Felet är att det inte finns någon dialogisk utväxling. Smalkulturen är olyckligt kär i en fetkultur som absolut inte bryr sig. Därför måste dess mer jagsvaga flirtande med fetkulturen upphöra. Det är inte en fråga om snobberi utan om värdighet.
Grand Theft Auto, för att ta ett exempel, produceras enbart i vinstsyfte och det är allt jag har att säga om just den skitprodukten. Därmed inte sagt att masskonsumtion av hyperkommersiell fetkultur inte förtjänar analys. Att analysera den är både roligt och lätt. Varför finns den? För att någon vill tjäna pengar. Varför köper vi den? För att vi vill verka normala.
I individualismens namn, paradoxalt nog, kräver samhällsbärarna idag hypernormalitet i stället för individualism av medborgarna.
Konsumera fetkultur och du visar att du är normal.
Du och din familj slipper leva i utanförskap i fula glasögon och läsa Montaigne och leka med kottar medan normala människor kallar sina barn för ”kids” precis som i reklamen och mot sin vilja tillåter kidsen att spela Grand Theft Auto, för annars får de kanske inte hänga med andra normala kids.
Normala människor semesterflyger till Thailand och konsumerar fetkultur i form av klimatkrisgalor, men dödliga hot mot normaliteten lurar överallt. Helt logiskt masskonsumerar normala människor litteratur om att låsa och larma och bete sig normalt. Om någon karaktär i ett fetlitterärt verk i stället bryter normalitetens bojor, då kan det gå riktigt illa.
Se på det extremt normala renoveringsknarkande lärarparet i Johan Theorins nya roman Nattfåk. De bryter bojorna, säljer sin perfekta villa i en välmående stockholmsförort, köper en ödegård på norra Öland och säger upp sig. Det går åt skogen direkt. I marginalitetens mörker hemsöks de av spöken.
Theorins effektiva språk hittade hem för alltför länge sen och kanske är det exakt vad hans läsare vill ha: Tvångsmässigt normal fiktionsprosa, motorvägstext lika strömlinjeformad som takboxen på en kombi.
I deckare à la Läckberg kontrasteras onormala mördarpsykopater på motsvarande vis mot normalt konsumistiskt svenssonliv. Allt detta måste kulturanalyseras, men helst då med insikt om att den kulinariska motsvarigheten till Läckbergs böcker med hennes egna ord är ”korv med mos”. Jag älskar korv med mos, men att analysera korv med mos som om det handlade om en trestjärnig gourmetmåltid vore att göra sig löjlig.
I Martina Haags hysteriskt roliga senaste hit, En annan del av Bromma, pratar en ”kontaktsökande” Fredrik Reinfeldt med författarens alter ego inför en tv-sändning. Han komplimenterar hennes skor: ”Min fru har likadana”. Ledaren för det nya arbetarpartiet, en man helt utan nätverk bland låglönearbetande kvinnor, inser kanske att vägen till deras väljarhjärtan kan gå via en författare de älskar. Samtida fetkultur har politisk förförarpotential.
Kulturkillar kan spotta på Haag som man spottade på Sigge Stark och Rocky kan hissas av samma skäl som Ginsberg.
Högt och lågt förblir existerande parametrar i kulturen och det är inte så lite en genusfråga.
Haag är kanske låg, men liksom entreprenören Linda Skugge är hon strålande bra på att gestalta medelklassens sug efter normalitet i själva verket. Ett verk behöver inte vara klibbigt och tomt för att det är charmant.
Smakdomaren säger: Komplettera din läsning av Läckberg, Haag, Skugge och Theorin med Aldous Huxleys klassiker Du sköna nya värld. Huxley såg en konsumtionsideologisk framtid där klonade medborgare från barnsben hjärntvättas subliminalt med budskapet: ”Jag älskar nya kläder, jag älskar att flyga”. Det sker för att främja ”gemenskap, identitet, stabilitet”. I Huxleys sköna nya värld finns inga lösdrivare.
