Felicia Feldt. Foto: Sofia Runarsdotter
Felicia Feldt. Foto: Sofia Runarsdotter

Felicia Feldt: Felicia försvann

Publicerad
Uppdaterad
För att bli riktigt gripen av offret måste läsaren kunna etablera kontakt med förövaren.
Aase Berg har svårt att tycka om huvudpersonen i Felicia Feldts annars välskrivna självbiografi.
Spökar. Anna Wahlgren har fått en delvis otydlig gestaltning.Foto: Mats Andersson
Det är synd om kändisarnas barn.
Den senaste tiden har vi sett litterära uppgörelser med föräldrar som Kerstin Thorvall och Stig Claesson, och i vår ska tydligen akademiledamoten Per Wästberg få fett på nöten av sin dotter Johanna Ekström.
Det är inte helt enkelt att mejsla fram sin plågoande på ett inkännande sätt, inte ens någon man känner så intimt som sin förälder. De flesta biografiförfattare vill hellre koncentrera sig på det sympatiska offret än det otrevliga svinet.
Men det går faktiskt inte att skapa en levande person i den litterära fiktionens form - ja, dit hör också självbiografin - utan att i något avseende flytta in i honom eller henne.
Och visst finns förövarmentaliteten någonstans på den djuppsykologiska scenen, men hur ska man gestalta den? Hur skapa förståelse för och läsarkontakt med en osympatisk person som man absolut inte vill veta av?
Annorlunda uttryckt: att orka ta reda på varför den elaka föräldern gör som han eller hon gör, är mer konstruktivt än att enbart konstatera faktum. Den rena, planlösa ondskan räcker inte som motor för läsarkommunikation.

Så tänker jag när jag läser Felicia Feldts självbiografiska skildring av en svår uppväxt. Feldt är en pseudonym och i verkligheten är Felicia vad hon nu annars heter dotter till den fortfarande rätt kreddiga barnuppfostringsgurun Anna Wahlgren.
Men vänta nu, är det en självbiografi? Hur etiketteras boken inom sina egna pärmar, om man bortser från nätskvaller, kvällstidningshysteri och en författarintervju? Hur blir det om man är en normal läsare som tar ut boken ur bibliotekshyllan eller beställer hem den enbart på grundval av baksidestexten?
Ingenstans i texten eller det redaktionella materialet framgår att Felicia Feldt skriver om sin mamma Anna Wahlgren. Det är därför inte så lite skumt att Wahlgrens fejs dyker upp som omslagsfoto, beskuret men fullt identifierbart. Bilden är obegriplig utan kringkunskap, vilket innebär att det här inte enbart är en självbiografi i bokform, utan framför allt en publicering i grumlig symbios med medierna.
I boken dör Felicias mamma på slutet. Den riktiga Anna Wahlgren är såvitt jag vet inte död, eftersom hon uttalat sig (eller snarare: uttalat att hon vägrar uttala sig) i anslutning till dotterns boksläpp. Alltså:
Feldt tar sig rätten att förändra vissa delar av sanningen. Det gör visserligen alla självbiografiska författare, medvetet eller omedvetet, men i det här fallet marknadsförs boken uteslutande på grundval av sanningar som inte finns i boken utan bara i medierna.

Tyvärr förstör den biografiska förvirringen bokens litterära kvaliteter. Jo, sådana finns, Felicia försvann är språkligt sett välskriven med närmast prosalyrisk fingertoppskänsla, suggestion i det förtätade ögonblicket, skärande tajming.
Ändå blir jag inte gripen. Och ännu värre: jag gillar faktiskt inte huvudpersonen. Dessutom tänker jag hela tiden - och det här är riktigt, riktigt illa i en bok som handlar om psykisk misshandel - att övergreppen är relativa. Jag tvivlar på huvudpersonens verklighetsuppfattning och tycker ofta att hon är paranoid i sitt överladdande av normaltaffliga familjesituationer.
Felicia Feldt blandar ihop sin mammas teori med praktik och kräver perfektion av en ofullkomlig morsa, samtidigt som hon misslyckas med det allra viktigaste: att förmedla begriplig förövarpsykologi.

Det betyder att Felicia Feldt desarmerar sitt eget lidande, och vänder läsarens blick emot sig. Det är alldeles för lätt att uppfatta huvudpersonen som en masochistisk, egotrippad gnällspik, isolerad i sin egen självfixering.
Och var hamnar jag som läsare då? Jo, på förövarens sida. Min blick är inte särskilt medkännande, i många avseenden glider den i stället, omärkligt, ihop med plågoandens.
Det finns visserligen en viktig anledning för mig att syna min egen misstänksamhet med ytterligare en misstanke: hur mycket av detta har att göra med att Felicia är kvinna? Det ligger närmare till hands att se kvinnliga offer som manipulativa än manliga. Jag uppfattar exempelvis inte Nils Claessons uppgörelse med sin folkkära farsa som tillnärmelsevis lika lömsk.

Å andra sidan är det här inget mönster speciellt för Felicia försvann. Jag har sett det otaliga gånger förr i offer/förövare-litteraturen, men då oftast i litterärt kassare böcker, såna där självbiografier som finns i slafsiga pocketställ och heter grejer som "Jag dödade mitt barn" eller "14 år till salu". Framför allt har jag sett det hos min favorit inom genren: Pojken som kallades Det och diverse uppföljare av Dave Pelzer. Där gör den bristande förövargestaltningen läsaren till ofrivillig sadist.
Utan Anna Wahlgren som fond hade Feldts bok varit lika dålig på att trigga läsarens empati som Pelzers, och säkert också mindre lyckad i spekulativt syfte eftersom övergreppen inte är tillräckligt saftiga för hard core-övergreppsgenren.
Utan Wahlgrens varumärke är mamman i Feldts bok ett ogripbart spöke i avsaknad av egen psykologi. Storyn är alltså delvis oskriven och utspelar sig i negativ samklang med Anna Wahlgren som offentlig person.
Det är synd, för det skymmer sikten. De övergrepp i boken som jag trots allt tror på är överjävliga, och har uppenbart sin rot i en enda problematik: alkoholism. Feldt skildrar en familj där de vuxna åtminstone periodvis är aktiva alkoholister. Det är inte ok att utsätta barn för kroniska fester och fyllegräl, det är inte okej att hota ungarna med att ta livet av sig eller att flytta stup i kvarten.

Om Feldt hade skippat dissandet av Wahlgren och skrivit en anonym historia om en charmig men alkislynnig mamma med offentlig duktighetsetikett, hade den här boken kunnat hjälpa människor på riktigt i stället för att spä på medie­cirkusens sadistiska sensationslystnad.
"Dessutom tänker jag hela tiden - och det här är riktigt, riktigt illa i en bok som handlar om psykisk misshandel - att övergreppen är relativa.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida