Dilsa Demirbag-Stens barndomsupplevelser av rasistiska arbetare (Expressen 7/8) är naturligtvis rörande. Men att utifrån detta, en muralmålning i LO-borgen samt Åsa Linderborgs pappa dra slutsatsen att arbetarklassen är mer främlingsfientlig än andra, det går inte.
Visserligen säger sig 5,8 procent av industriarbetarna stödja Jimmie Åkessons parti, men det var bara sex år sedan som Janne Josefsson smög runt i de moderata valstugorna med den där dolda kameran, och 15 procent av Fredrik Reinfeldts anhängare säger sig i dag vara positiva till sverigedemokraterna.
Framför allt är det meningslöst att som Demirbag-Sten reducera den viktiga debatten om sverigedemokraterna till en tävling om vilket block som har de minst främlingsfientliga väljarna.
Om man vill försöka vara lite vetenskaplig kan man titta på den så kallade Quillan-skalan som visar att när rasistiska fördomar i Europa mäts från 0 till 1 (0 representerar inga fördomar och 1 den högsta möjliga nivån) har det där att vara arbetarklass en effekt på 0,02 enheter. Med andra ord knappast en siffra som motiverar generaliseringar av den typ som Demirbag-Sten ägnar sig åt.
Däremot går det inte heller att som Daniel Suhonen i Aftonbladet (11/8) kasta ur sig förenklade vänsterbesvärjelser om att främlingsfientlighet må finnas i arbetarklassen, men att detta beror på att högern har gjort rasismen rationell för dessa grupper genom att ställa arbetare mot arbetare i konkurrens om jobben.
Forskning visar att länder med ungefär lika stor arbetslöshet kan ha helt olika omfattning av främlingsfientliga attityder. I Europa verkar människor lägga nästan större betydelse vid huruvida invandrare ”passar in” kulturellt, än huruvida de ”passar in” i ekonomin eller på arbetsmarknaden.
Och en person behöver inte vara ekonomiskt hotad för att uppleva sig kulturellt hotad. Det är alltså inte så enkelt som att ”det bara är ekonomin, dumbom” och det går inte att som Suhonen skylla främlingsfientligheten på Nyliberalismen med stort N. Rasismen har en betydligt längre historia än så. Allt är inte borgarnas fel och kan inte heller lösas genom ett återställande av a-kassan.
Å andra sidan kan allt inte heller lösas genom uppluckrande av las, vilket är en vanlig borgerlig käpphäst som även Demirbag-Sten galopperar runt på.
Konsekvenserna av las kan naturligtvis diskuteras, men Demirbag-Stens antydan att lagen skulle ha tillkommit av rasistiska skäl är absurd.
Demirbag-Sten försöker härleda sverigedemokraternas framgångar ur folkhemstanken. Hon hävdar att Jimmie Åkessons parti om man bortser från de främlingsfientliga inslagen är ”ett klassiskt välfärdsparti”. Detta är felaktigt.
Sverigedemokraterna vill avskaffa MBL, luckra upp las, öka de privata inslagen i offentlig sektor samt införa avdrag för hushållsnära tjänster. Partiet menar att facket har för stor makt samt att beskattning av ägande är principiellt fel. I de 144 kommuner där sverigedemokraterna har mandat har man i praktiken fungerat som ett stödparti för den borgerliga alliansen.
Förutom att arbetarklassen är mer främlingsfientlig hävdar Demirbag Sten att den dessutom inte existerar: ”man pratar om arbetarklassen, men ingen verkar veta riktigt vad den är i dag”.
Visserligen menar hon att det enda sättet att bevisa dess existens är att hänvisa till någon ”fattig och ädel släkting” men eftersom jag inte har en enda sådan får jag väl vända mig till forskningen som visar att många jobb inom tillverkningsindustrin visserligen har försvunnit men att nya yrken har tillkommit inom tjänstesektorn. De ekonomiska klasskillnaderna i dag är framför allt större än någonsin under de senaste 20 åren enligt SOM-institutet.
Benedict Anderson skrev i en berömd formulering att vi alla lever i ”föreställda gemenskaper”. Folkhemmet var en sådan föreställd gemenskap: ett försök till tredje väg mellan liberalismens individualism och den ortodoxa marxismens klasskamp. Att folkhemmet som politisk berättelse ofta bar på både sexistiska och främlingsfientliga undertoner är jag den första att erkänna.
Å andra sidan höll den som politisk berättelse under ett mörkt 1900-tal, där knappast något hörn av Europa var fritt från sexism eller främlingsfientlighet.
Vad som är bra med folkhemstanken är att den inte gör jämlikhet till en fråga om: den-här-gruppen-släpar-efter-låt-oss-ge-dem-någonting. Ökande klyftor ska i den typen av politisk berättelse vara en fråga om hela samhället och för hela samhället.
De rika undrar: varför ska jag fortsätta bidra till det här samhället när jag klarar mig så bra själv? De fattiga undrar: varför ska jag fortsätta bidra till det här samhället när det håller mig tillbaka?
För att besvara den frågan krävs någon form av ”föreställd gemenskap”. I dag kan och bör en sådan inte längre bygga på etnisk eller kulturell homogenitet. Men någon form av ”föreställd gemenskap” krävs för att hålla ihop samhället.
Just därför är det så tråkigt att den europeiska vänsterns visionära muskler just nu verkar så trötta samtidigt som främlingsfriheten sprider sig över kontinenten.
