Fay Weldons självbiografi levandegör en synnerligen krånglig familjehistoria. Nina Lekander hoppas på ett nytt intresse för den halvt glömda författaren.
Efter en lång rad självbiografier av män: äntligen en av en kvinna. Fay Weldon har varit orättvist bortglömd i Sverige länge nu. Även om folk säkert minns den filmatiserade megasuccén En hondjävuls liv och lustar (på svenska 1984), att hon plötsligt började tycka synd om de brittiska männen och att hon 2001 gav ut en roman sponsrad av juvelfirman Bulgari. Till råga på allt har hon gått och blivit kristen också.
Nej, det här fruntimret tar man inte där man sätter henne. Men jisses, vilket liv hon har haft och så oerhört roligt hon fortfarande skriver!
Auto da Fay (en ordlek med autodafé, alltså en kättardom eller troshandling, och förstås autofiktion) sträcker sig inte längre än till 1963, då den 32-åriga Weldon är lyckligt gift, gravid för andra gången och får sin första pjäs antagen. Men texten och författarens uppbarligen mycket goda minne når desto längre bakåt, in i en riktigt krånglig familjehistoria med konstnärer och bohemer - många kända namn och en hel del litterärt skvaller bestås vi med - vars manliga medlemmar berusar sig med "fri kärlek" à la Bloomsbury medan kvinnorna i princip lider av densamma och inte sällan blir spritt galna.
Galenskapen går vidare till Fays äldre och fragilare syster Jane, men med en så hård barndom är det konstigt att inte även Fay och modern Margaret blev det:
Det är jordbävning på Nya Zeeland just innan Fay föds där 1931, fadern försvinner för lång tid, dyker upp igen och är allmänt otrogen, och blir systrarna inte lämnade av den ena föräldern blir de i stället det av den andra. Fattiga är de, fryser gör de, bitna blir de av en elak skata och sover gör de med råttor.
Men pennan som skriver fram det ena dramatiska ögonblicket efter det andra är skarp, torr, lakonisk och ironisk. Ändå varm. Aldrig sentimental.
Får mig ibland att tänka på Barbro Lindgren. Och att känna det som om jag satt med en oavbrutet underhållande och livsklok gammal kvinna, full av anekdoter och oneliners, vid en brittisk kolbrasa i ett dragit hus. Eller låg i soffan och tittade på Downton Abbey - visste ni förresten att Weldon skrev piloten till och de första avsnitten av Herrskap och tjänstefolk?
Samtidigt får vi en bild av det brittiska imperiets fall, England (dit modern och flickorna flyttar efter en lång, avskyvärd och strålande skildrad sjöresa) under de bistra efterkrigsåren, "de dåliga" eller för all del de flesta flickors avskyvärda villkor på 50-talet och i början på 60-talet samt de moderna reklam- och tv-branschernas framväxt.
Fay, modern, systern och även den excentriska mormodern så länge hon lever flyttar oavbrutet hit och dit i olika maternala konstellationer. De flesta män är rätt gräsliga, även när de är sexiga. I ett fall så gräslig att Fay Weldon övergår till tredje person och skriver om sig själv som "Mrs Bateman" vars make i princip försöker övertala sin fru att prostituera sig. Men karriären som strippvärdinna blir kort, och Weldon tar sitt förnuft och sin son till fånga och lämnar lyckligtvis denne man.
Fay Weldon är känd för sina korta meningar, möjligen en vana från tiden på reklambyrå där hennes slogan "Vodka gör dig full fortare" aldrig fick godkänt.
Så det är inte konstigt att det finns hela webbsajter med drastiska grejer som Weldon har sagt eller skrivit.
Konstigt däremot att korrekturläsningen av Annika Preis annars utmärkta översättning sackar så märkbart i sista delen av boken. Där borde det nya förlaget Massolit lagt ytterligare lite krut.
Fotnot. Massolit nyutger även En hondjävuls liv och lustar med förord av Unni Drougge. Vågar man hoppas även på Praxis, Weldons i konkurrens med denna självbiografi bästa bok?
