Gunilla Brodrej äter operans motsvarighet till Glace au four på Folkoperan.
Charles Gounods opera Faust är Goethe som Glace au four. En fluffig äggvita av romantisk fransk musik hälld över en bit fryst glass i form av Carrés pjäs på en sockerkaksbotten av Goethes drama.
Gounod skrev vispigt valsiga danser, söta duetter, schwungiga körer (här bortredigerade) samt arior i växlande temperament som blivit repertoarfavoriter för tenorer, sop-raner och barytoner. Bland slagnumren finns Marguerites juvelaria – en belcantovariant på temat flickor och diamanter, Mefistofeles bacchanaliska marsch om guldkalven där en basbaryton kan exponera hela sitt svarta register samt Faus-ts hjärteknipande tenoraria ”Salut demeure chaste pure” där han tackar naturen för den lika oskuldsfulla som gudomliga Marguerite.
Musikaliskt och sångligt finns det många skäl att spela Gounod, men vad gör man med själva storyn? Den är ju så 1850! En massa sexuell frustration och vingelfärden mellan Gud och djävul och till sist det gamla vanliga operaaltaret med kvinnooffret.
Mira Bartov har lagt en uppdaterad tankematris på verket. Den har skiftande passform. Hennes doktor Faust är mesig, medelålders och marginaliserad till förmån för den intressantare lebemannen Mefistofeles. Byxrollen Siebel är en lesbisk kvinna utan framgång hos Marguerite, som i sin tur inte är någon barnamörderska utan får missfall så att man slipper straff och avrättning. Så långt är det bra tänkt, på ytan. Det är främst där spelet sker med diverse attribut och gestikulering. Allt ska visas och med skiftande framgång. Några av sångarna i premiärlaget kämpar med både röst och roll. Det sitter ihop. Om själva agerandet inte kommer från en inre övertygelse eller klar bild av vem man är kan publiken varken tro på spel eller sång.
Jag gillar placeringen av orkestern ovanför scenen och Joakim Unander har gjort en mycket fin musikalisk bearbetning som redan känns dynamisk och välbalanserad. Förtjust tar man inledningsvis till sig Monika Frelins scenografi av vägglösa enrummare där man får bekanta sig med de olika karaktärerna under uvertyren. Men 1800-talet skaver mot vår tid. Bartov verkar vilja visa en kvinna som går i fördärvet för att hon blir kär och på smällen. Hur angeläget känns det?
I programmet till Folkoperans Faust får regissören Mira Bartov frågan om varför hon sätter upp Faust.
Hon svarar att det ger ”ett slags svar på en av våra stora livsfrågor: Vari består lidandets mening?”.
Jag skulle nöja mig med att få svar på frågan om meningen med att spela Faust. Mer än att bjuda på festlig fransk dessert.
